Halstrad Gravlax

Ni minns väl den halstrade hästkötts-sushin? Sen dess har jag tänkt prova att halstra gravlax, men det har inte blivit av. Förrän nu i helgen. Och tusan vad bra det blev.

Stekytan blev bara en halv millimeter tjock, men doften och smaken den tillför går verkligen inte av för hackor. Dessutom är det löjligt enkelt. Anbefalles!

Vi serverade alltså gravlaxen på tre vis; rullad i svarta sesamfrön och chili, därefter halstrad i panna. Naturell, med en klick hovmästarsås. Samt så klart avbränd med en crème brulée-brännare.

Till detta en enkel puré på rödbetor samt en crudité på fänkål med pressad citron. Vi drack en halvtorr tysk riesling från '94 vilket visade sig fungera alldeles ypperligt. Vinet var dessutom inte dyrt utan ingick i den serie lagrad riesling till överkomliga priser Systembolaget släppte härom året.



Skär bort skinnet och skär gravlaxen i kuber.



Vänd i sesamfrön och chili, halstra snabbt i varm stekpanna.


Eller bränn av med eldkastaren.

3*Gravlax

Förrätt av Guds Nåde: tre varianter av gravlax, rödbetspuré samt fänkålscruditee.

I glaset: Riesling från 1994


- Från iPhone

I den arktiska kylan...

...kurar katterna ihop sig tillsammans vid elementet

Tura

Passar på att hälsa på vänner i Helsingborg. Bodde här i fem år, men nu är det fem år sedan. Intressant känsla att vara tillbaka...


- Från iPhone

Wasabi

Det förekommer en hel del myter och missförstånd om wasabi, så låt oss reda ut några.

Äkta wasabi är en japansk rot som växer i flodkanter och flodbäddar. Wasabi tillhör samma familj av växter som bl.a. kål, senap, raps och pepparrot. Vilket får antas vara anledningen till att wasabi ibland även kallas japansk pepparrot.

Traditionellt rivs wasabin på ett rivjärn gjort av hajskinn, men idag är såklart vanliga rivjärn av metall vanligare.

Det starka i wasabin kommer från en grupp av ämnen som kallas isotiocyanater. Till skillnad från chilins capsaicin så är isotiocyanaterna flyktiga. Hettan i wasabi kommer därför som en örfil och försvinner snabbt igen. Medan chili ger hetta genom att irritera slemhinnorna i munnen så verkar wasabi främst genom näsan. Ett kul experiment är därför att hålla för näsan och stoppa in lite wasabi i munnen. Det smakar egentligen ingenting, och det bränner inte heller. När du släpper näsan kommer allt däremot på en gång.

Wasabi är dock en både dyr och omtålig rot. Hållbarheten är kort, ens om den förvaras på bästa sätt. Den är svår att frakta och blir orimligt dyr i Europa. Som boende i Sverige har du därför sannolikt aldrig ätit äkta wasabi. Istället har du ätit en produkt som görs av torkad pepparrot, torkat senapsfrö och grön karamellfärg. Pulverblandningen kan ibland även innehålla någon procent torkad wasabi, men oftast inte någon betydande andel.

Sagda pulver blandas därefter med lite vatten för att bli det vi känner som wasabi. Enklaste sättet att skilja äkta wasabi från pulvervarianten är faktiskt utseendet. Den äkta har inte samma kraftiga, artificiella färg, och tittar man noga ser man på konsistensen att det faktiskt är en riven rot och inte en pulverbaserad pasta.


Smaken är annars faktiskt rätt lik äkta wasabi, så det är inget dåligt substitut. Anledningen är förstås att såväl pepparrot som senap också får sin styrka från isotiocyanater.

Värt att poängtera är att även i Japan så serveras pulvervarianten på lite billigare sushiställen. Däremot får du den äkta roten på de lite dyrare.

Läs för övrigt även vad Andreas skrev om wasabidueller här och här.

Golden Gai - ännu mera japanminnen

Golden Gai, som Andreas skrev om för ett tag sedan, är en av de få platser i Tokyo där det faktiskt kan vara farligt, eller åtminstone olämpligt, att fota. Fast på dagtid när det är stängt och tomt skriker ingen åt en då man lyfter kameran.

På bilden ovan räknar jag 21 barer. Vars skyltar man ser.

Mellanrum

Trots att Tokyo är tätt packat och ofta utnyttjar marken så mycket det går så öppnar sig en spricka ibland. En plats som inte bara metaforiskt eller bildligt utan faktiskt bokstavligt talat är stadens baksida. Mellanrummet mellan två kvarters baksidor blir ibland en vacker icke-yta.

Bilden, som är från i våras, är för övrigt helt oredigerad. Ljuset var precis så magiskt.

Japanminne

Andreas bloggar om bambun i Tokyo, vilket får mig att minnas en på samma gång föredömligt tydlig som fullkomligt obegriplig skylt från Roppongi.

Boeuf bourgignon

Grytan får fortsatt användning. Boeufen har kokat i över tre timmar, och får en dryg timme till innan sista gästen kommer. Snart ska champinjonerna smörstekas...


- Från iPhone

Torsdagsmat

Blev ju gott det där. Ärtsoppa, punsch och öl. Fläsk i. God senap till. Alldeles för många år sedan jag lagade ärtsoppa.

Fast det är väl egentligen ingen som behöver recept på ärtsoppa?

E upplyste mig för övrigt om att i Finland gör de ärtsoppa på gröna ärtor, så nästa gång blir det hennes tur.


- Från iPhone

Invigning

Invigningen fick bli ärtsoppa med fläsk. Trots att det är fredag.
Vi blötlade iallafall ärtorna en torsdag...


- Från iPhone

Julklapp

Arbetsgivaren gav vänligt nog ett bra presentkort i julklapp, så med ett mindre eget tillskott blev det en emaljerad gryta på rean. Ser fram emot att inviga!


- Från iPhone

Cava i Barcelona

Praktiskt taget alla guideböcker och webbguider till Barcelona nämner cavabaren Can Paixano.

Och det med rätta måste jag säga. Löjligt billigt - cavan kostar under tio kronor glaset och en stor varm macka med skinka, ost, grillad paprika mm kostar ungefär trettio kronor.

Dessutom är det riktigt gott. Publiken är väldigt blandad men domineras av unga barcelonabor, framförallt studenter.


Däremot är det trångt. Så trångt att det känns som att hångla att stå inne i baren. Om du sen tycker det är något positivt eller något negativt är upp till dig själv...

Adressen är Carrer de la Reina Cristina 7 - precis utanför det nordöstra hörnet av gamla staden. Karta här.

Monokrom mat

Det ser inte mycket ut för världen, men riktigt gott var det. Lammfärsragu med massor av kantareller. Lök, vitlök och kopiösa mängder kantareller frästes med lammfärsen. Lite creme fraîche, fond, vitvin mm fick puttra med. Serverades med smörstekt gnocchi och ett kraftigt vitt vin. [Maten är för övrigt oerhört vinvänlig, så praktiskt taget allt rött vin funkar så klart också]

Gnocchi är för övrigt rätt enkelt, om än lite tidskrävande.


Gnocchi

• Kokt, ljummen potatis krossas med ett ägg och ganska mycket salt.
• Knåda successivt in vetemjöl tills degen är smidig och släpper från bunkens kanter. Det går åt mer vetemjöl än man väntar sig.
• Rulla lite i taget till fingertjocka längder och dela i lagom stora bitar.
• Koka gnocchin i omgångar i en stor kastrull eller gryta. Mycket vatten (lätt saltat), så att det inte slutar koka när du lägger i gnocchin.
• När gnocchin flyter upp och ligger kvar på ytan är den klar. Om du jobbar snabbt har du hunnit förbereda nästa omgång gnocchi att slänga i det kokande vattnet under tiden.
• Fiska upp den kokta gnocchin, låt ånga av i durkslag eller på galler, gärna separerade från varandra så de inte klibbar ihop.
• Om du vänder den ljumma gnocchin i lite olja i en bunke släpper de från varandra.
• Hit går utmärkt att förbereda. Kyl eller frys den gnocchi du vill spara till senare.
• Stek i smör precis innan servering.
  

Sömn

Personligen tycker jag inte det verkar så bekvämt att sova bland kurslitteraturen i en bokhylla.

Men så är jag ju inte katt heller.

Funkade ju bra det där. Varför har jag inte upptäckt det tidigare?


- Från iPhone

Test 2

Testar att bildblogga mobilt



- Från iPhone

Test

Testar att blogga från mobil.


- Från iPhone

Portionsförpackat

På mässan häromsistens provade vi en hel del goda och intressanta viner. Den absolut roligaste produkten får ändå Favaíto Moscatel sägas vara. Ett sött, portugisiskt vin på Moscateldruvan, buteljerat i flaskor på 6 cl. Enligt tillverkaren en aperitivo, men jag skulle säga att den passar ännu bättre som dessertvin. Riktigt god är den också. Klockrent att kunna ha några sådana små flaskor i kylen och inte behöva öppna en större flaska om man vill ha ett eller två glas dessertvin!

Amarone provat

Vinprojektet är nu uppdaterat med anteckningar från vår amaroneprovning.

Vin till falukorv

Som några av er vet har E en särskild faibless för potatismos, vilket gör att vi då och då trillar köttbullar eller som igårkväll ugnsgratinerar falukorv. Rätt mycket smör, en skvätt grädde och resten mjölk gör att purén inte behöver annan smaksättning än svartpeppar och muskot. En bra tomatröra med lite extra vinäger och chili lyfter hela anrättningen ordentligt.

Vad för vin passar då till en ugnsgratinerad falukorv med potatismos och tomatröra?

Att matcha vin till är inte helt enkelt. Både korven och moset är milda i smaken, och tomatröran har både en distinkt syra och tydlig sötma. Alltför kraftiga viner går därför bort direkt, och viner med strävhet skulle inte alls bli någon höjdare.

Satsa alltså på ett fruktigt, inte alltför kraftigt vin med låg till medel strävhet. Pinot noir är därför ett bra val till den här typen av mat. Jag öppnade en röd bourgogne som fått ligga ett par år i en mörk garderob, Couvent des Jacobins från 2005. Den fungerade alldeles utmärkt. Vinet har dessutom utvecklats väldigt positivt med lite lagring och känns som att den kommer fortsätta uppåt ett år eller två till, trots att det är en enkel och ganska billig bourgogne. Trevliga toner av läder och röd frukt. Får lite associationer till höst, svamp och multnande löv. Fast på ett bra sätt.

Annars skadar det inte med ett uns mer restsötma än vad bourgogner ofta har, så att satsa på en pinot noir från nya världen blir nog också helt rätt till falukorven.

Chablis provat

Vinprojektet är nu uppdaterat med anteckningar från vår Chablisprovning.

Världens bästa champagne?

Noterar att tidningen Fine Champagne hållit en blindprovning av över 1000 champagner och där rangordnat de enligt tidningen 100 bästa.

Här får ni topp 10:

1. Armand de Brignac Brut Gold (96p)
2. 2000 Dom Perignon (95p)
3. 1998 Mumm Cuvee R. Lalou (94p)
4. 2002 Roederer Cristal (94p)
5. 2000 Egerier de Pannier (94p)
6. 1998 Pol Roger Cuvee Sir Winston Churchill (94p)
7. 1998 Dom Perignon Rose (93p)
8. 1999 Jacquart Blanc de Blancs (93p)
9. 2002 Roederer Cristal Rose (93p)
10. NV Chartogne-Taillet Fiacre (93p)

Vad säger ni? Hur känns trovärdigheten? Dessutom finns åtminstone fem st på bolaget. Ska vi gå ihop ett gäng och prova några?

Mässa

Passade på att besöka mässan Det Goda Köket. En mycket trevlig mässa på det stora hela, särskilt om man besöker den på söndagen då det är mindre folk än på lördagen. Över lag får man ett väldigt bra bemötande om man är intresserad av vinerna som utställarna har med sig, och med ett vänligt leende kan man få prova viner i prisklasser som man kanske inte dricker till vardags.



Lite snabba reflektioner:



Trots att jag inte är särskilt förtjust i Freixenets standardcava måste jag säga att flera andra i deras sortiment är riktigt, riktigt bra. Både Elyssia Gran Cuvée, Vintage Brut och Reserva Real visade sig vara väldigt trevliga bekantskaper. De saknar den jordighet som jag tycker kan tala till cavas nackdel. Personligen tyckte jag bäst om Vintage Brut, men sällskapet föredrog Elyssia. Precis så det ska vara, när man är överens om att allt är bra men oense om vilken som är godast.


I övrigt då? Jodå, provade flera Rhôneviner från Chapoutier som jag varmt kan rekommendera. Valreas bör dock läggas undan minst ett år, men gör man bara det så känns den riktigt prisvärd. Cornas är dyr men tusan så god. Rhônevin känns lite som det nya svarta. Eller så är det bara jag?



Ett par riktigt trevliga Bordeauxer. Trots olika prisklass är de båda väldigt trevliga. Belgrave är fortfarande lite väl ung, men gillar man klassisk Bordeaux så är det inte något dåligt köp. Mycket svartvinbär, nyvässad blyertspänna, ja helt enkelt allt man väntar sig av en ung bordeaux av bättre kvalitet.

Vad mer då? Torres imponerar med sin bredd, allt ifrån dussinviner till billiga priser till riktigt bra karaktärsfulla viner. Ibéricos finns tyvärr än så länge bara i beställningssortimentet i hel låda men har helt klart potential att bli en storsäljare. Jag vet att jag kommer köpa om den kommer in i ordinarie sortiment.

Slutligen då ett vin jag verkligen tycker att ni alla borde köpa på er. Finca el Puig är en fantastisk Priorat som är riktigt bra som den är nu (även om den mår bra av att luftas ordentligt) men som sannolikt blir ännu bättre efter några år till i en mörk garderob. Intensiv, tät och mycket smakrik. Hel del strävhet. Visst är den lite krävande, men ibland är det det man vill ha av ett vin!

Riesling provat

Nu har vi sparkat igång Vinprojektet. Först ut är Riesling från Alsace.

Soda Stream Tonic-koncentrat

Som lycklig ägare till en kolsyremaskin slipper jag att kånka hem mineralvatten från affären. Jag är måttligt förtjust i cola och konsumerar inte särskilt mycket annan läsk heller. Det enda kolsyrade (alkoholfria) jag regelbundet bär hem är därför tonic, för tusan vad GT är gott.

När jag såg en flaska tonic-koncentrat i affären var jag därför rask att slå till. De stora problemen med tonic är ju nämligen både vikten och att tonic i plastflaska blir avslagen efter en tid, och det finns inget bra sätt att veta hur länge flaskorna i affären har stått. Dessutom kan flaskorna ofta bli stående rätt länge hemma hos mig innan de öppnas vilket ytterligare förvärrar situationen. Ett bra koncentrat man kan göra tonic av när den ska drickas vore därför en perfekt lösning.

Hur funkar det då? Svaret blir 'nja...'

Det är lite för sött, lite för snällt och för låg syra. Inte äckligt, men det lyfter inte. Betyg: 2,5 av 5.

Kommer jag köpa det igen? Tveksamt. Sannolikt inte, men visst är det praktiskt att kunna ha en flaska hemma som knappt tar någon plats...

Eldfängt

Nyss fattade stekpannan eld när jag stekte pytt-i-panna. Jag älskar att ha gasspis!

Vinprojektet startar

Vi är några stycken som konstaterat att vi vill lära oss mer om vinerna som kostar runt två hundra kronor. Det finns gott om bloggar som skriver om goda och dyra viner, men vi saknar någon som fokuserar på segmentet hundra- till trehundrakronorsviner. Vår tanke är att det finns väldigt mycket gott vin däromkring, men att det är flaskor som är lite för dyra för att man ska vilja chansa. Ett sextiokronorsvin gör det liksom ingenting om det inte faller en i smaken, men det är trist att lägga två hundra på något man visar sig tycka är sådär.

Upplägget blir alltså att vi provar omkring fyra viner per gång, med olika teman. Tanken är att vi ska ta minnesanteckningar som vi sedan bloggar om. Därför är nu bloggen Vinprojektet registrerad. Första provningen är tänkt att äga rum om ungefär en månad, därefter ganska regelbundet.

Dekadens

Kom hem efter en kortare tjänsteresa. E hade överraskat med att handla lyxfrukost och bubbel. Mycket trevligt!

Manhattan på många vis

Jag hade den stora förmånen att bli inbjuden att sitta med i panelen på en fantastisk provning häromdagen. Uppgiften var att laborera med olika parametrar på fyra olika populära klassiska cocktails för att hitta de ultimata ingredienserna, proportionerna och metoderna. Vi försökte alltså ta reda på hur olika spritbaser fungerar med olika vermouths, olika juicer, olika bitters osv.

Först ut var Manhattan. Det vi främst ville testa var bl.a. hur Bourbon står sig mot Rye, vilka vermouths som är bäst samt hur olika bitters harmonierar med de övriga ingredienserna. Vi hann med att prova 43 olika variationer allt som allt. Före lunch. Det var en lång dag...

Jag kan ärligt säga att slutsatserna i vissa avseenden var ganska överraskande. Jag trodde faktiskt att Jim Beam skulle visa sig vara en dålig spritbas. Så var dock inte fallet. Jim Beams standardbourbon är bättre än väntat. En reko, helt OK spritbas som ger riktigt goda Manhattan. Framförallt väldigt prisvärd.

Makers Mark är mild men komplex och får sammantaget anses vara bäst av de provade sorterna. Wild Turkey Rye är rivigare, kraftigare och en god tvåa, dock som sagt annorlunda i karaktären.

Den enda som verkligen ska undvikas är Canadian Club. Sanslöst tråkig och menlös i en Manhattan.

Vi provade följande spritbaser:
Jim Beam Black
Jim Beam Distillers Series, 7 år
Jim Beam (White)
Makers Mark
Wild Turkey Rye
Jack Daniels
Canadian Club

Dessa provades med fyra olika vermouth:
Martini Rosso
Punt e Mes
Carpano Classico
Antica Formula

Resultatet av vermouthprovningen är att Martini Rosso är ett helt OK budgetalternativ, men den utklassas av såväl Carpano som Antica. Antica Formula står som helt klar vinnare. Överlägset.

Punt e Mes är en väldigt trevlig produkt men är så mycket kraftigare och bittrare att det blir en helt annan, dessutom obalanserad, drink med den i. Passar inte i Manhattan, däremot kan man med all säkerhet göra mycket annat kul med den.

I restaurangsortimentet finns numera många roliga bitters. Vi provade med:
Peach Bitter
Jerry Thomas Bitter Truth
Grape Bitter
Lemon Bitter
Nijizaki Grape
Peychauds Bitter
Angostura Bitter

Den överraskande slutsatsen är att Angostura faktiskt är bäst i Manhattan. Jag kan ärligt säga att jag trodde att jag skulle föredra någon ’roligare’ bitter, men Angostura är dels komplexare och dels mer i harmoni med min uppfattning om hur en Manhattan ’bör’ smaka.

Peach passade annars väldigt bra med Makers Mark, precis som Grape med Wild Turkey Rye, men jag uppfattar dessa kombinationer som något annat än en Manhattan. Däremot skulle jag helt klart kunna beställa eller göra en Wild Turkey med vermouth och Grape bitter. Mycket smakligt.

Därmed landar vi i det ultimata Manhattan-receptet:
4 cl Makers Mark
2 cl Antica Formula
2 stänk Angostura Bitter

Du kan antingen stänka två stänk Angostura i glaset och rulla runt så att insidan täcks, sedan hälla av överflödig bitter. Eller stänka i ditt rörglas/shaker. Om du stänker direkt i glaset och ditt glas är stort, så att du får bitter på glaset ovan den färdiga drinkens yta, kommer detta ge ordentligt ökade aromatiska toner av bl.a. kanel. Att stänka i rörglaset gör å andra sidan att det är lättare att smaka av drinken innan den är upphälld.

Juryarbete

Tillbringade gårdagen med att sitta i juryn för det praktiska slutprovet på en bartenderutbildning. En väldigt kul men ganska slitsam dag. Efter att ha bedömt 70 drinkar under 7 timmar är smaklökarna ganska trötta...

Några reflektioner:
Frusna drinkar är svårare att få rätt än vad många tror. Det behövs betydligt mer socker än vad man väntar sig, annars blir drinken tunn och sur. Sockret hjälper inte bara smaken, utan även upplevelsen av fyllighet. Sockerlag är överlägsen vanligt socker i det avseendet. Drinken behöver också gå betydligt längre i blender än vad folk tror om den ska få en bra konsistens.

Att zesta drinken, dvs att pressa ut aromatiska oljor ur citrusskal (oftast citron eller apelsin, men även ex grape) över drinkens yta gör också mycket större skillnad än vad de flesta tror, oavsett om man sedan skäpper ner zesten i drinken eller inte.

Synen på hur söta vissa drinkar, ex Sidecar, bör vara varierar stort, både bland bartendrar och bland konsumenter. Det är alltså viktigt med kommunikation mellan den som gör drinken och den som ska dricka den om man vill undvika missnöje...

Veckans fågel

Som av en händelse fortfarande korp.

Köttsushi

Vad kan man egentligen ha ovanpå riset och ändå kalla det sushi? Svar: allt! Det är riset som gör det till sushi, inte vad man lägger ovanpå nigirin eller rullar in i makin.

Nästa person som hävdar att det finns 'autentiska' och 'icke autentiska' råvaror att använda tror jag faktiskt att jag ska håna. Och sen visa nedstående bilder från en bättre sushirestaurang i Tokyo:


Jag ger er: Bacon-nigiri!


Prosciutto-nigiri!


Samt, som pièce de résistance, halstrat-hästkött-nigiri!

Och den sista där, den skojar man inte bort. Så smakrik, så mör, så god... Vet ni hur man halstrar köttet? Gasbrännare. Tänk crème brulée-brännare. Direkt på köttet, efter att nigirin formats. Vi pratar alltså ovansida med lite lätt stekyta och smak och doft av maillardreaktion, sen helt rått rakt igenom. Mmm...

Snabbt besök

Beijing var naturligtvis häftigt. Det lilla jag hann se. Det som överraskade mig är hur alla försöker sälja saker till en. Vrålar "kom in" när man går förbi affärerna, kommer fram till en på gatan osv. Och att taxichaufförerna konstant försökte blåsa en genom att hävda fastpris istället för taxameter. Fastpris fyra till fem gånger så dyrt som taxameterns taxa alltså.

Kändes som mellanöstern helt enkelt.*


*Fotnot om någon nu inte visste det: jag har alltså bott ett par vändor bl.a. i Egypten. Ovanstående alltså baserat på erfarenhet, inte på fördomar

Sista morgonen

Snart är det dags att ta tåget till Narita och sätta sig på flyget till Beijing. Där blir det en kort sväng in till stan, så jag får en kväll och en natt i Beijing innan det är dags att åka tillbaka till flygplatsen och flyga till Stockholm.

Här regnar det just nu, vilket det gjort lite grann under vistelsen. Inte farligt mycket kanske, en dag och några nätter sisådär. Brukat sluta under förmiddagen. Man kan anta att regnet beror på att det varit drygt 25 grader och väldigt fuktigt. Varmt och klibbigt med andra ord. Konstant disigt.

Det har varit otroligt häftigt och kul att se Tokyo. Andreas bor längs Yamanote Line, ringlinjen som går runt det som är 'stadskärnan' (eller ja, med svenska mått mätt fortsätter det ju vara stadskärna hur långt ut som helst, men ni förstår vad jag menar...). Så länge jag håller mig längs den så känns det som jag har lite koll på stan nu. Och längs Yamanote ligger stadsdelar som Shibuya, Harajuku, Ginza och Akihabara, så man kan utan problem roa sig en vecka utan att lämna ringlinjen annat än till fots.

De utflykter bort från Yamanote jag eller vi gjort är väl egentligen dels till Yasukuni Jinja (dit jag åkte själv) och dels till Odaiba (där Andreas visade mig runt). Plus till fots alltså. Asakusa kan man ju t.ex traska till från Ueno, och Roppongi har vi också gått till från Meguro. Fast det tog ju förstås en stund...

Veckans fågel

Ännu en gång korp

Blankt stål

Besökte Tsukiji imorse. Ska försöka skriva ett längre inlägg när jag smält intrycken lite mer, men ett omedelbart konstaterande är skickligheten i hanterandet av knivar och svärd hos tonfiskstyckarna. Fisken han hanterar ovan är värd tiotusentals- eller till och med hundratusentals kronor. Ett felsnitt sänker värdet med många tusen.


En underhuggare får nogranna instruktioner exakt hur han ska hålla emot. Det märks med all önskvärd tydlighet vem som bestämmer.


Några fel blir det naturligtvis inte. Alla snitten ligger precis som de ska. Det märks att de gjort det förut...

Marknadssegmentering

Det känns som att Japan är det enda land i världen där en affär kan nischa sig på att bara sälja plastmodeller av mat.

Men vilket sortiment de har sen! Frukt, grönsaker, glass, olika maträtter och praktiskt taget alla sushivarianter du hört talas om! På bilden syns bara en bråkdel av sortimentet...

Det var en mörk och stormig natt...

Hinomaru Driving School kunde knappt skönjas i duggregnet...



...och Andreas såg ut som en rockstjärna.

Umeshu roku

Umeshu on the rocks. Eller i detta fallet on the rock...

Umeshu har för övrigt visat sig vara förbaskat gott. Sötsyrligt och uppfriskande, inte för alkoholstarkt. Som vanligt vin ungefär i styrkan. Sen är ju japanerna så påtagligt lättpåverkade, så umeshun serveras i allmänhet i ganska små mängder.

Prissättningen är för övrigt intressant i det här landet. Den mesta spriten kostar som i Sverige ungefär, kanske lite billigare men inte mycket. Fast det beror uppenbarligen inte på alkoholskatten, för sen kan man plötsligt snubbla över en importerad flaska Smirnoff för 80 kr. Märkligt...

Importerat vin är föga förvånande ganska dyrt. Inte mycket dyrare än i Sverige, men lite. Utom mousserande och champagne, som kostar nästan dubbelt så mycket som i Sverige. Som sagt, märkligt...

Ölen å sin sida är ganska dyr i butik. Ungefär 15 kr för en 33 cl burk, 20 - 30 kr för 50 cl.

Yuck!

Andreas varnade mig faktiskt, men jag kunde inte låta bli att prova ändå. Han hade rätt. Chuhai är vidrigt. Men jaja, det kunde vara värt 12 kr att få det bekräftat...

Cthulhu sushi

IÄ! IÄ! CTHULHU FHTAGN!

O-o-otoro!

Kommentar överflödig...

Prisvärt!

Jag är ju tveksam till melonens prisvärdhet, oavsett vad E och Jessika skriver i kommentarerna. Det här däremot, det tror jag faktiskt är prisvärt, trots priset på 260 kr för 100 gram... mmm, wagyu, mmm....

Veckans fågel

Fortfarande korp