Bekännelser

Vissa saker konsumerar jag i ärlighetens namn mer för känslan de ger mig än för smaken på dem. Trots att jag inte röker kan jag till exempel uppskatta en cigarr på nattkröken efter en god middag. På samma sätt måste jag erkänna att Dry Martini är en sådan sak som jag uppskattar mer som företeelse än för dess smak. Det är en speciell, lyxig känsla att stå med en nyupphälld iskall drajja. Urbant. Lite cocktailparty på ambassad liksom. Man får en mental smoking på sig på något sätt.

Igår bad vi Jimmy på J&B om en spritig drink. Nånting kul, bara det är spritigt. Första försöket blev en Lynchburg Lemonade. Jack Daniel's, triple sec, sour mix och sprite i longdrink-glas alltså. Rätt gott och läskande, men inte alls vad vi egentligen ville ha. Nytt försök, och varsinn Maltini landade framför oss. Som en drajja, fast med rökig whisky istället för noilly.

Det är inte ofta man blandar drinkar på rökig whisky eftersom röksmaken slår igenom så starkt. En av de vidrigaste drinkar som någonsin serverats mig var en after-dinnerdrink på bl.a Ardbeg, grädde och någon örtlikör. Det smakade myggspiral. Illasmakande bortom all beskrivning. Vad bartendern som gjorde den tänkte övergår mitt förstånd. Det här var nämligen hans tävlingsbidrag till Drink-SM där jag var funktionär (han gick inte vidare i tävlingen, om någon undrade).

Hursomhelst, Maltinin igår var inte alls illa. Tydlig röksmak, men inte så att den tog över. Rejäl bit citronskal i så att citronoljan skimrade på drinkens yta. Välbalanserad helt enkelt.