Obehagliga minnen

Det har gått mer än tolv år nu, men jag minns det fortfarande. Den gnagande oron när jag började förstå att vi var övergivna bland bergen ute i öknen. I en ravin med för branta sidor för att ta sig upp ur. Den råa skräcken när jag såg männen med kalashnikov. Jag har nog aldrig känt mig så utsatt.

Men det var inte där det började.


Jag visste det ju innerst inne egentligen, att det inte var en bra idé att åka till Jordanien med Stephanie. Trots att hon var tio år äldre än mig var hon alldeles för naiv och barnslig, och det blev jag som fick ta hand om oss båda.

Jag förstår fortfarande inte att hon var så oskyldig, hon hade trots allt växt upp i Sydafrika under apartheid, en period som vi i Europa ser med allt annat än rosenröda glasögon.

Hursom, där var vi iallafall i Jordanien. Det började bra, om än lite fånigt innan vi kom till Petra. Väl på plats, innan vi hunnit in till ruinerna, kom vi i samspråk med några tonåriga jordanska killar på ett café. Jag förbannar mig själv att jag inte sa ifrån, men när den ena under samtalet började prata om att han skulle guida oss i Petra nästa dag såg jag det bara som löst prat, jag trodde aldrig han skulle dyka upp.

Jag vet att jag borde vetat bättre eftersom han började stöta på Stephanie på ett barnsligt och fånigt sätt när han fick veta att vi bara var vänner, och inte något par, men så var det iallafall.

När vi vandrade in i Petra nästa morgon satt han ändå där. Vad säger man till någon som väntat nån timme på en?

Han började guida oss. Gudarna ska veta att det inte var den bästa guidningen, men iallafall.

Sen lanserade han tanken på att vi skulle besöka några ruiner norrut som han kallade Lilla Petra. Jag var inte överdrivet förtjust, men Stephanie tyckte det lät som en bra idé. Han var så nära hela tiden att jag inte visste hur jag skulle kunna säga till henne att jag tyckte han var lite halvt obehaglig. Hade Stephanie pratat svenska hade det inte varit något problem, men nu var det engelska som gällde, och jag hade inget konkret att gå på.

Efter en taxifärd nån mil ledde han oss in i wadi, en uttorkad flodbädd i en ravin. Han frågade om vi var hungriga och ville äta vår matsäck. Vi sa ja, och han sa att han skulle låta oss äta ifred och vänta runt kröken, sen försvann han iväg.

Vi åt upp, och jag förklarade tyst för Stephanie att jag tyckte situationen var lätt obehaglig. Vi kom överens om att vi skulle titta på ruinerna, sen åka tillbaka till hotellet direkt. Inga fler utflykter.

Vi klättrade ner till flodbädden i wadin och såg oss om efter vår guide.

Inte ett spår.

Vi började gå ravinen fram och tänkte att 'jaja, han är runt hörnet'.

Ju längre vi gick desto mer kröp oron på. Han var inte där.

Vi började inse att vi var ensamma. Flera mil från närmsta bebyggelse. Bland bergen i den jordanska öknen. Om vi skulle fortsätta gå skulle vi bara hamna djupare i öknen.

Stephanie blev orolig, men jag ville inte säga något till henne om att jag faktiskt blev riktigt orolig jag också. Var alldeles för rädd för att hon skulle flippa. Till slut bestämde vi oss iallafall för att vända tillbaka. Efter att ha gått kanske halvvägs tillbaka såg jag det jag verkligen inte ville se. Två män med kalashnikov på väg ner i ravinen.

Ingen visste att vi var där. I Jordanien ja, men inte just där. Och ingen visste att vi blivit tagna hit av just den här killen. När den insikten slog mig blev jag helt kall. Vi var ensamma. Det fanns ingen hjälp, och om något hände oss skulle ingen veta om det. Och nu kom det beväpnade män.

På ena sidan oändlig öken utan karta, på andra sidan män med vapen.

Jag var visserligen i mitt livs bästa form och hade just muckat från lumpen. Jag visste att jag kunde slåss om jag var tvungen, och jag bar dessutom en dold kniv som jag brukade när jag reste på ställen som inte var helt hundra.

Men de var två och hade automatvapen. Det var smärtsamt uppenbart för mig att det inte fanns mycket till chans. Jag skulle nog kunna överraska en rånare, men två? Rädslan gnagde i mig, var de bara ute efter att råna oss, eller skulle Stephanie bli våldtagen och jag mördad?

Eftersom guiden som tagit oss hit och lämnat oss verkade så het på Stephanie anade jag det värsta. Men vad skulle vi göra? Om vi vände ut i öknen skulle vi utan tvekan dö av törst. Ensam hade jag kanske kunnat ta mig upp för väggen i ravinen även om det hade varit livsfarligt, men det fanns inte en chans att hon skulle klara det.

Jag bestämde mig för att inte säga något om kniven. Om hon visste fanns risken att hon skulle säga för mycket. Inom mig gjorde jag mig så redo man nu kan. Det sägs ibland att rädsla gör en kall, och det stämmer.

När vi kom runt nästa hörn såg vi honom. Vår guide. Han hade somnat uppe på en stor stenhög medan vi åt, utom synhåll från det håll vi kommit från.

Allt var OK. Männen med vapen var beduiner som inte ville oss något illa.

Vi väckte guiden och sa att vi vill åka hem NU.

Yrvaket sa han 'varför då?'


Men jag minns fortfarande skräcken. Och hoppas att jag lärt mig något. Om vilka man reser med. Om hur man tänker på säkerhet när man reser. Om hur man säger ifrån när något inte känns bra.

Men Jordanien, dit tror jag faktiskt inte jag vill igen. För många obehagliga minnen.

[det här är inte en del av #prataomdet, men det är ändå på sätt och vis det projektet som fick mig att för första gången skriva ner det här genom de tankar och minnen som väcktes. #prataomdet är något jag tycker alla bör läsa & stödja]

Mer om Sydafrikanska Vinklubben

För ett tag sedan bloggade jag om mina erfarenheter av Sydafrikanska Vinklubben, erfarenheter som inte var odelat positiva, men inte heller odelat negativa.

I somras beställde jag rätt mycket på lagerrensningen, och i ärlighetens namn har jag varit ganska tveksam till hur det skulle gå. Framförallt till huruvida vinerna skulle levereras på utsatt tid, dvs innan jul.

Idag fick jag ett sms från Bring Express som meddelade att lådorna är framme och att jag kan få dem senare i veckan om jag vill.

Om nu allt är med i leveransen måste jag till vinklubbens heder säga att den här beställningen funkat alldeles utmärkt.

Märklig marknadsföring

Kära okända givare,

Det är inte det att jag misstycker när jag får hem presenter i brevlådan.

Men jag bara undrar, om man marknadsför något, är det inte då en bra idé att berätta vad det är man marknadsför?

För när jag utan vidare förklaring får hem ett doftljus skickat från en pr-byrå i Rom så undrar ju jag, ja helt enkelt vem som är er uppdragsgivare?

Och det är ju som bekant lite svårt att lista ut när något följebrev inte finns med...

MarTEAni

Mycket bättre den här gången än förra. Helt OK skum också, men det tar en liten stund innan det stiger till ytan fullt ut.

Blev en touch sött, men i rätt härad.

Earl Grey MarTEAni
En drink från Pegu Club

4 cl Earl Grey-infuserad gin
2 cl sockerlag
2 cl pressad citron
äggvita

• Låt earl grey-te dra i rumstempererad gin i ca 2 timmar. Sila av utan att pressa bladen (annars blir det beskt). Håller sen en evighet i kylen.
• Häll alla ingredienser i en cocktailshaker med ganska mycket is. Jag använde en äggvita till två drinkar.
• Skaka som en tok. Sen lite till. Därefter ytterligare lite. När det känns som att det inte går längre tar du en liten paus. Sen kör du ytterligare 10 sekunder.
• Sila upp i cocktailglas

Caturday

Lexie fotad med mitt nya makro.

Inspiration

På Pegu Club i New York fick jag mig en Earl Grey MarTEAni på earl grey-infuserad gin, citron, sockerlag och äggvita.

Det var ta mig tusan något av det godaste jag druckit på länge. Här ska alltså infuseras!

Jag gjorde ett snabbt försök att brygga 2-3 cl starkt te och använda i drinken, men det funkade inte alls lika bra. Tog fram strävheten för mycket, medan bergamotten inte slog igenom riktigt tillräckligt.


Av någon okänd anledning ville inte äggvitan skumma ordentligt trots att jag skakade som en galning. Mycket märkligt. Någon som kan sprida ljus över avsaknaden av skum? Var vitan för gammal? För färsk? Var det teets fel? Eller silen på cocktailshakern?

Mer bröllop

Mest för att jag är nöjd med bilderna:


På bröllop ska det så klart pussas:


Tårta serverades före middagen. Trevlig variant.


Inget bröllop är komplett utan Fernet gömt bland bordsdekorationerna:


Bra mise-en-place i baren:

Carlsberg don't do weddings...

...but if we did, they would probably be the best weddings in the world!

M1 och Sveden, stort tack för ett fantastiskt vinterbröllop i Åre!

Live från NYC

Speciellaste drycken hittills under besöket i New York: Pumpkinhouse. Pumpakryddad öl. Doftar pepparkaka och smör. Oväntat gott.

- Från iPhone

Förväntan

För ett tag sedan hade Anders Öhman en väldigt spännande tävling (sponsrad av Electrolux) där man kunde vinna en biljett till ett intressant evenemang med Årets Kock som kallas The Art of Cooking.

Ta mig tusan om jag inte vann genom att skriva om en av mina mest minnesvärda restaurangupplevelser! Följande anekdot var det som belönades:

För lite drygt tio år sedan tillbringade jag mycket tid i mellanöstern, och vid ett tillfälle bestämde jag och en bekant oss för att se Petra i Jordanien.

Vi tog oss till Amman, huvudstaden, och planerade sedan att ta bussen söderut genom öknen. Väl på busstationen visade det sig att ingen buss med rätt destination fanns att uppbringa, men en taxichaufför som skulle söderut erbjöd sig att ta oss med.

Det visade sig dock att i hans gamla Mercedez skulle inte bara vi med, utan även fem andra kunder. Åtta personer i en bil… nåväl, vi trängde ihop oss och åkte söderut.

Mil efter mil genom öknen på spikraka vägar, mötandes en strid ström av lastbilar på väg norrut. Efter någon timmes resa stannade taxin vid en kombinerad vägkrog och bensinstation mitt ute i öknen. Av chaufförens obefintlig engelska och min lika dåliga arabiska framgick det iallafall att det var matpaus. Trötta, hungriga och mörbultade efter den trånga resan lät det utmärkt.

Vi gick in i restaurangdelen och möttes av ett myller av bord, gäster och servitörer. Trångt och fullt med flera hundra gäster i rummet. Ute gassade solen, men rummet var ganska dunkelt, och det tog ett bra tag för ögonen att anpassa sig.

Servitören som vi till slut fick kontakt med kunde ingen engelska alls, men vi lyckades kommunicera att vi inte ville ha kycklingen, däremot pita och hoummus. Vi leddes till ett litet bord där det var uppdukat pitabröd, hoummus, tahina, baba ganoush, paprikaröra och pickles av flera olika sorter. Det här var tydligen standardbeställningen – med eller utan kyckling, så vi började äta.

Maten smakade fantastiskt. Rustik mat av bra råvaror. Massor av smaker och kryddor. Vem hade kunnat tro att man skulle få det mitt i den jordanska öknen?

Efter ett tag kom en jordansk man och satte sig vid vårt bord, nickade lite blygt till oss och sa inget. Vi hälsade så artigt vi kunde på arabiska och fortsatte äta. Eftersom restaurangen var knökfull kändes det inte alls underligt att få dela bord med en fullständig främling.

Hans mat verkade dock dröja från köket och han skakade avöjande och blygt på huvudet när vi efter ett tag gestikulerade att han kunde äta från vårt. Till slut började vi bli mätta, och det var då som allt blev riktigt genant. Plötsligt kommer en servitör med pitabröd och hoummus. Vårt pitabröd och hoummus.

Vi inser att maten vi just ätit var vår bordskamrats mat som antagligen dukats upp medan han var ute och bad mot Mecka. Vi har ätit hans mat medan han sitter och blygt tittar på och inte vet vad han ska säga till de två ohyfsade utlänningarna som äter hans mat!

Jag har sällan velat sjunka genom marken så intensivt som
jag gjorde just då. Men gott var det.

I afton äger middagen rum. Jag ser med stor spänning fram emot kvällen...

Nya Zeeländskt vin

För ett tag sedan fick jag chansen att vara med på en mässa med viner från Nya Zeeland. Det är alltid väldigt trevligt att få chansen att prova flera liknande viner på kort tid och prata med vinmakarna och/eller säljarna. Ofta får man chansen att lära sig nya saker och inte minst att prova nya viner.

Hursomhelst, fokus låg så klart på sauvignon blanc och pinot noir, även om en del hade med sig bl.a. chardonnay och pinot gris.

Tyvärr måste jag konstatera att pinot noir från nya världen sällan tilltalar mig. Alldeles för mycket sötfruktighet och knäck för mig. Jag har faktiskt över lag svårt att se poängen med ung pinot noir. En mogen röd bourgogne däremot... då går jag i spinn!

Hursomhelst, sauvignon blanc är vad Nya Zeeland på goda grunder är mest känt för, och kvaliteten på det jag smakade var som väntat över lag väldigt hög. Tyvärr hann jag bara vara med precis på slutet, så jag hann inte prova alls så mycket som jag skulle önska. Detta är dock vad jag tyckte var bäst av det jag hann med (i fallande ordning):

1. Mud House Swan Sauvignon Blanc 2009 (Marlborough), uppskattat pris ca 200 kr
2. Mud House Sauvignon Blanc 2010 (Marlborough), uppskattat pris ca 160 kr
3. Spy Valley Sauvignon Blanc 2009 (Marlborough), 112 kr
4. Villa Maria Private bin Sauvignon Blanc 2009 (Marlborough), 129 kr
5. Mt Difficulty Sauvignon Blanc 2009 (Central Otago), uppskattat pris ca 190 kr

Hur är det då med storsäljaren, Stoneleigh Sauvignon Blanc för 99 kr? Jodå, den är OK. Prisvärd. Men rätt anonym i jämförelse med de tidigare nämnda.

Sydafrikanska Vinklubben - mina erfarenheter

Jag har beställt vin ett par gånger från Sydafrikanska Vinklubben. Inför att jag skulle beställa första gången googlade jag en del, men hade svårt att hitta särskilt mycket info om dem som inte kom från deras egna sidor. Därför kan det kanske vara på sin plats att skriva ner sina intryck.

Först ett övergripande konstaterande: prissättningen är mycket ojämn. Vissa viner säljs till väldigt bra priser, särskilt på erbjudanden. Halva priset jämfört med vad vinet skulle kosta på Systembolaget kan förekomma. Jag har vid ett tillfälle köpt för långt under halva priset jämfört med privatimport via Systembolaget.

Ibland är däremot priserna riktigt dåliga. Vissa viner kan vara 60 kronor billigare i Systembolagets ordinarie sortiment. Man bör alltså alltid jämföra priser innan man beställer.

Bland de positiva sakerna man kan konstatera med klubben är att sortimentet är väldigt brett. De gånger jag varit i kontakt med kundtjänst har bemötandet även varit väldigt trevligt.

Tyvärr har dock kundtjänst inte hållit sina löften om när de ska återkomma med besked. Och anledningen till att jag varit tvungen att kontakta kundtjänst är att leveranserna strular. Vinet kan komma fram en månad efter utlovat datum. Man kan få besked om att vinet ankommit till Brings terminal i Sverige, men när man ringer Bring suckar de och säger att de inte alls fått något vin och att leveranserna ofta strular.

Kort sagt får man en känsla av att något inte sköts på ett seriöst sätt. Det är tråkigt, för när flaskorna väl kommer har jag alltid fått det jag beställt, och vinerna har aldrig varit transportskadade.

Det är dock ett problem att man får en känsla av att det kan vara en bluff, och att ens viner aldrig kommer att komma. Ska jag vara ärlig känns det som att jag inte blir förvånad om bolagsföreträdarna en dag är försvunna med pengarna.

Det här borde klubben kunna göra något åt: skärp upp rutinerna kring leveranserna, se till att nyttja transportföretag som faktiskt levererar i tid, se till att hålla det som utlovas och, inte minst, se över hur texterna i mail och på hemsidan är skrivna. Dålig svenska (google translate-känsla) inger inte förtroende. Se även över om det går att göra något åt betalningssättet. För det känns faktiskt osäkert att betala för vin som inte skall levereras förrän om ett par månader.

Jag vill fortsätta handla av Sydafrikanska Vinklubben. För jag är rätt nöjd. Men som det ser ut nu kommer jag inte våga beställa för mer än ett par hundra per gång. Med ett mer förtroendeingivande intryck hade jag beställt bra mycket mer.

Se för övrigt även vad bloggaren Revisorn skriver, och inte minst diskussionen i kommentarsfältet.

Uppdatering 11/1: läs här och här för mer av mina erfarenheter.

Babka

Not till världen: om man gör chokladbabka på manitobamjöl blir den väldigt luftig och saftig.

Lästips om vinpriser

Här finns en intressant artikel om vinpriser och upplevd kvalitet. Ett litet utdrag:

The linear estimator offers an interpretation of these effects. In terms of a 100 point scale (such as that used by Wine Spectator), the extended model predicts that for a wine that costs ten times more than another wine, non-experts will on average assign an overall rating that is about four points lower, whereas experts will assign an overall rating that is about seven points higher.

Kontentan är alltså att personer med utbildning eller annan expertis om vin uppskattar andra viner än genomsnittliga konsumenter. Väl värt att hålla i minnet när man rekommenderar viner eller läser andras rekommendationer.

Kalljäst manitobalimpa

E kom hem med en påse manitoba cream, så vi bestämde oss för att prova att göra kalljäst frukostbröd på det. Inte alls illa.

Kalljäst limpa på manitobamjöl

4 dl kallt vatten
1/2 paket jäst (knappt)
2 tsk salt (knappt)
10 dl manitoba cream
ev. frön, pumpakärnor eller dyl.

• Börja med vatten, jäst och salt i degskålen på matberedare tills det är hyfsat blandat.
• Häll i mjöl och kör ett par minuter. Degen kommer vara blöt och kladdig. Det ska den vara.
• Stjälp upp i bunke och låt jäsa i kylen över natten.
• Sätt ugnen på 250 grader, stjälp över den lösa, kladdiga degen i en smörad brödform.
• Pensla med vatten och strö över pumpafrön eller vad du nu vill ha på toppen.
• Jäs i rumstemperatur ca 30 min - 1 timme medan ugnen blir varm.
• Baka tills innertemperaturen är ca 93 grader, det tar en dryg halvtimme ungefär.
• Om brödet får färg innan innertemperaturen kommit upp är det inte fel att sänka ugnsvärmen till 200 grader efter 20 minuter.

Tips

Om man betalar med Eurocard kostar ett glas Roederer 55 kr på Berns. Löjligt prisvärt.


- Från iPhone

Du!

Psst! Mannen! Tjacka druvor?

Äpple & ingefära

Grönt äpple och ingefära är smaker som passar väldigt bra ihop. Släng i lite lime så har du en riktigt smaklig cocktail.

För ett tag sedan fick jag ett par slattar Monin som blev över på ett evenemang jag var inblandad i. Därför slängde jag ihop denna:


Äpple & Ingefära

5 cl ingefärsvodka (Havana Club Blanco enligt detta recept)
2-3 cl Monin Green Apple (beroende på önskad sötma)
2 cl lime

• Skaka med mycket is
• Sila upp i cocktailglas

Bra balans i syra och sötma, trevligt bett från ingefäran som smyger sig på.

Sen är den ju snygg också.

Lästips om biodynamisk odling

Medan ni inte läser här, eftersom jag inte skrivit så mycket, så tycker jag ni ska läsa den här serien om biodynamisk vinodling:

Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5

Särskilt del fyra och fem är väldigt läsvärda.

Stammtisch

Man vet att man blivit stammis på "Kapputter Heinrich" redan efter tre dagar när ägaren bjuder på "weltmeisterschnapps" till frukosten.


- Från iPhone