Obehagliga minnen

Det har gått mer än tolv år nu, men jag minns det fortfarande. Den gnagande oron när jag började förstå att vi var övergivna bland bergen ute i öknen. I en ravin med för branta sidor för att ta sig upp ur. Den råa skräcken när jag såg männen med kalashnikov. Jag har nog aldrig känt mig så utsatt.

Men det var inte där det började.


Jag visste det ju innerst inne egentligen, att det inte var en bra idé att åka till Jordanien med Stephanie. Trots att hon var tio år äldre än mig var hon alldeles för naiv och barnslig, och det blev jag som fick ta hand om oss båda.

Jag förstår fortfarande inte att hon var så oskyldig, hon hade trots allt växt upp i Sydafrika under apartheid, en period som vi i Europa ser med allt annat än rosenröda glasögon.

Hursom, där var vi iallafall i Jordanien. Det började bra, om än lite fånigt innan vi kom till Petra. Väl på plats, innan vi hunnit in till ruinerna, kom vi i samspråk med några tonåriga jordanska killar på ett café. Jag förbannar mig själv att jag inte sa ifrån, men när den ena under samtalet började prata om att han skulle guida oss i Petra nästa dag såg jag det bara som löst prat, jag trodde aldrig han skulle dyka upp.

Jag vet att jag borde vetat bättre eftersom han började stöta på Stephanie på ett barnsligt och fånigt sätt när han fick veta att vi bara var vänner, och inte något par, men så var det iallafall.

När vi vandrade in i Petra nästa morgon satt han ändå där. Vad säger man till någon som väntat nån timme på en?

Han började guida oss. Gudarna ska veta att det inte var den bästa guidningen, men iallafall.

Sen lanserade han tanken på att vi skulle besöka några ruiner norrut som han kallade Lilla Petra. Jag var inte överdrivet förtjust, men Stephanie tyckte det lät som en bra idé. Han var så nära hela tiden att jag inte visste hur jag skulle kunna säga till henne att jag tyckte han var lite halvt obehaglig. Hade Stephanie pratat svenska hade det inte varit något problem, men nu var det engelska som gällde, och jag hade inget konkret att gå på.

Efter en taxifärd nån mil ledde han oss in i wadi, en uttorkad flodbädd i en ravin. Han frågade om vi var hungriga och ville äta vår matsäck. Vi sa ja, och han sa att han skulle låta oss äta ifred och vänta runt kröken, sen försvann han iväg.

Vi åt upp, och jag förklarade tyst för Stephanie att jag tyckte situationen var lätt obehaglig. Vi kom överens om att vi skulle titta på ruinerna, sen åka tillbaka till hotellet direkt. Inga fler utflykter.

Vi klättrade ner till flodbädden i wadin och såg oss om efter vår guide.

Inte ett spår.

Vi började gå ravinen fram och tänkte att 'jaja, han är runt hörnet'.

Ju längre vi gick desto mer kröp oron på. Han var inte där.

Vi började inse att vi var ensamma. Flera mil från närmsta bebyggelse. Bland bergen i den jordanska öknen. Om vi skulle fortsätta gå skulle vi bara hamna djupare i öknen.

Stephanie blev orolig, men jag ville inte säga något till henne om att jag faktiskt blev riktigt orolig jag också. Var alldeles för rädd för att hon skulle flippa. Till slut bestämde vi oss iallafall för att vända tillbaka. Efter att ha gått kanske halvvägs tillbaka såg jag det jag verkligen inte ville se. Två män med kalashnikov på väg ner i ravinen.

Ingen visste att vi var där. I Jordanien ja, men inte just där. Och ingen visste att vi blivit tagna hit av just den här killen. När den insikten slog mig blev jag helt kall. Vi var ensamma. Det fanns ingen hjälp, och om något hände oss skulle ingen veta om det. Och nu kom det beväpnade män.

På ena sidan oändlig öken utan karta, på andra sidan män med vapen.

Jag var visserligen i mitt livs bästa form och hade just muckat från lumpen. Jag visste att jag kunde slåss om jag var tvungen, och jag bar dessutom en dold kniv som jag brukade när jag reste på ställen som inte var helt hundra.

Men de var två och hade automatvapen. Det var smärtsamt uppenbart för mig att det inte fanns mycket till chans. Jag skulle nog kunna överraska en rånare, men två? Rädslan gnagde i mig, var de bara ute efter att råna oss, eller skulle Stephanie bli våldtagen och jag mördad?

Eftersom guiden som tagit oss hit och lämnat oss verkade så het på Stephanie anade jag det värsta. Men vad skulle vi göra? Om vi vände ut i öknen skulle vi utan tvekan dö av törst. Ensam hade jag kanske kunnat ta mig upp för väggen i ravinen även om det hade varit livsfarligt, men det fanns inte en chans att hon skulle klara det.

Jag bestämde mig för att inte säga något om kniven. Om hon visste fanns risken att hon skulle säga för mycket. Inom mig gjorde jag mig så redo man nu kan. Det sägs ibland att rädsla gör en kall, och det stämmer.

När vi kom runt nästa hörn såg vi honom. Vår guide. Han hade somnat uppe på en stor stenhög medan vi åt, utom synhåll från det håll vi kommit från.

Allt var OK. Männen med vapen var beduiner som inte ville oss något illa.

Vi väckte guiden och sa att vi vill åka hem NU.

Yrvaket sa han 'varför då?'


Men jag minns fortfarande skräcken. Och hoppas att jag lärt mig något. Om vilka man reser med. Om hur man tänker på säkerhet när man reser. Om hur man säger ifrån när något inte känns bra.

Men Jordanien, dit tror jag faktiskt inte jag vill igen. För många obehagliga minnen.

[det här är inte en del av #prataomdet, men det är ändå på sätt och vis det projektet som fick mig att för första gången skriva ner det här genom de tankar och minnen som väcktes. #prataomdet är något jag tycker alla bör läsa & stödja]