Gästblogg: Andreas

Min gode vän Andreas är en vapendragare av rang: vi inte bara dricker sprit ihop, vi hugger dessutom varannn i huvudet med svärd. Till slut har han kommit sig för att gästblogga:

Äventyr i en skobutik

För ett par månader sedan kom jag äntligen till insikt och insåg att om jag tar hand om skorna jag tycker om så behöver jag inte med nödvändighet köpa nya skor varannan månad. Det gör jag visserligen gärna i alla fall, men nödtvåget försvinner och jag har desto fler skor.

Jag gick till en av skobutikerna på Triangeln - jag nämner inte dess namn, men det är den som ligger närmast Dressman - för att köpa mig skoblock. Skoblock är en gammal fantastisk uppfinning som tyvärr inte används så ofta längre. Vad de gör är helt enkelt att de rätar ut vecken som uppstår i tåleden. De finns i olika material: trä och plast. Skoblock i plast är en styggelse. Men det om detta.

Jag gick in i sagda skobutik och förhörde mig om tillgängligheten på skoblock. Biträdet tittade på mig med en tom och lite glasartad blick och svarade mycket tveksamt ett utdraget nekande. Jag lät förstå att svaret förbryllade mig och ifrågasatte biträdets säkerhet kring nekandet. Biträdet fick då gå att konsultera sin chef - och se: visst saluförde man skoblock och dessutom i flera färger, former och storlekar.

Som jag tidigare sa så har skoblock av outgrundlig anledning fallit glömska - men jag hade förväntat mig att personalen på den typ av etablissemang som saluför dylika artiklar i alla fall stundtals har hört talas om dessa. Nå, detta var månader sedan, och jag har inte haft anledning att besöka stället sedan dess. I helgen skulle jag så gå och köpa något så enkelt som skosnören, och trots att jag skojade med Björn på vägen om huruvida biträden i just denna äffär, den enda av sitt slag öppen vid tillfället, kände till konceptet, så beslöt jag att göra ett försök.

Jag går alltså fram till disken och ber om ett par skosnören. Efter ett par enkla förtydligande kring önskad färg och längd får jag så ett paket skosnören. Jag åminner mig mina numera ganska talrika skor och ber om att få två par. Döm om min förvåning när följande utspelar sig:

”Ja, men det är två.”
”Ja. Jag vill ha två par.”
”Ja, men asså det är två snören.”
”Ja. Jag vill ha två par.”
”Men, det är ett par.”
”Ja. Jag vill ha två par.”
”Det blir fyra snören?”
”Ja.”

Då tar biträdet tillbaka det paket jag fått, hämtar ett till och börjar noggrant jämföra snörena i paketen. Efter en stund förklarar han sig med att

”Jag ska bara kolla att de är likadana.”

Jag hade i dethär läget inte kunnat hålla tillbaka kommentaren om jag försökt, men det gjorde jag inte:

”Asså, det är lungt, det är till två olika par skor.”

Då tittar biträdet, lite yrvaket, upp på mig och säger ”Jaha!” Och låter mig strax därefter äntligen betala och gå därifrån.

/Andreas