Noterar att Systembolaget har en ny webbsida. Bland de saker jag verkligen uppskattar är att de har lagt ut foton på vinerna och att de listar importör, något som tidigare saknades.
På vissa viner, särskilt tillfälliga nyheter verkar det som, lägger de dessutom ut föredömligt mycket information om smak, doft, odlingsområde, skördemetod, lagring osv. För ett bra exempel se här, och klicka på "Visa mer information om drycken".
Sökfunktionen är också förändrad, förhoppningsvis förbättrad, men återstår att se vad jag tycker om den när jag använt den mer.
Men över lag verkar det väldigt lovande!
tisdag 22 februari 2011
torsdag 17 februari 2011
Lästips
Missa inte debatten hos Öhman om innehållsförteckning, tillsatser mm!
Min personliga inställning är att även om jag inte direkt har något emot en innehållsförteckning så tycker jag inte heller att det egentligen skulle tillföra särskilt mycket. Kunskapen som behövs för att tolka en sådan är nämligen mer än normalkonsumenten besitter.
För ärligt talat, hur många vet vad polyvinylimidazol och polyvinylpyrrolidon gör? Eller vad kalciumalginat gör i mousserande viner? Hur många skulle kunna tolka de ingredienserna på en etikett? Är det bra eller dåligt om de ingår?
Ska man undvika ett vin där man tillsatt lysozym? Gör det någon skillnad om det är svaveldioxid, kaliumbisulfit eller kaliumpyrosulfit som tillsatts?
Min personliga inställning är att även om jag inte direkt har något emot en innehållsförteckning så tycker jag inte heller att det egentligen skulle tillföra särskilt mycket. Kunskapen som behövs för att tolka en sådan är nämligen mer än normalkonsumenten besitter.
För ärligt talat, hur många vet vad polyvinylimidazol och polyvinylpyrrolidon gör? Eller vad kalciumalginat gör i mousserande viner? Hur många skulle kunna tolka de ingredienserna på en etikett? Är det bra eller dåligt om de ingår?
Ska man undvika ett vin där man tillsatt lysozym? Gör det någon skillnad om det är svaveldioxid, kaliumbisulfit eller kaliumpyrosulfit som tillsatts?
måndag 24 januari 2011
Plastfolie och korkdefekt
Jag har genom åren stött på påståendet att vanlig plastfolie (Gladpack) skulle kunna ta bort TCA (ämnet som ger upphov till korkdefekt) ur skadat vin. Har dock inte kommit mig för att prova tidigare.
I helgen var dock en flaska vi öppnade riktigt defekt. Doftade källare och murket trä. Ingen frukt alls. Som tur var hade jag en flaska till av samma vin, så den fick gå åt istället.
Idag slog det mig att det här ju var ett utmärkt tillfälle att testa plastfolien. Sagt och gjort, jag drog loss en dryg halvmeter folie och knölade ihop i en tillbringare. Hällde över ett par deciliter vin och lät det hela stå i ca 10 minuter.
Hällde sedan upp det defekta vinet i ett glas och det behandlade vinet i ett annat och doftade på dem. Ropade därefter på E som fick testa utan att veta vilket glas som var vilket. Hon kände också direkt skillnad. Det behandlade vinet var fullt drickbart.
Hur effektivt är det då? Tja, jag skulle säga att plastfilmen är bra på att ta bort TCA, och vinet blir passabelt. Källardoften försvinner och frukten kommer till viss del fram. Men det blir inte lika bra som ett helt igenom korrekt vin. Antagligen tar plasten bort en del aromämnen också, eller så lämnar den små mängder TCA som dämpar smak och doft lite grann.
Så om du har en flaska till - öppna den och returnera den skadade. För du vet väl att du får pengarna tillbaka från Systembolaget (och även av bra nätbutiker)?
Men om du inte har något annat vin, eller om det är en gammal flaska du inte kan byta, så testa tricket med hopknycklad plastfolie i en karaff eller tillbringare. För det gör faktiskt vinet drickbart.
tisdag 11 januari 2011
Utfall Sydafrikanska vinklubben
Hur gick det då med leveransen från Sydafrikanska Vinklubben som skulle komma? Jo, den kom på utsatt tid och innehöll precis de flaskor jag beställt. Inte illa, det är så vi vill ha det.
Därmed kommer jag fortsätta beställa, och jag har även blivit lite mindre orolig för de redan beställda (och betalda) vinerna som ska komma framöver.
Veteöl & Choucroute
En dag i december hade E handlat bra lammkorv och färdig choucroute. Dessutom kom hon hem med två veteöl att prova bredvid varandra. Hon kan hon!
Vilken var bäst då? Utan tvekan Franziskaner. Erdinger hade inte en chans. Franziskaner har mycket mer kryddnejlika, skumbanan och allt det där man vill ha i en veteöl med jästfällning.
måndag 10 januari 2011
Bara i Ghana...
Man kan inte annat än älska de kombinationer man hittar i Ghana - jag är inte bara optiker, jag gillar djur också, så jag öppnar en butik som kombinerar båda mina intressen!
På gatan utanför stod en... ja, måttligt smakfull "buffelfåtölj"...
Och vid en närmare titt såg jag vilken slogan hundmaten i nedre hörnet på första bilden hade...
Utsikt
Så här såg utsikten från vår bungalow ut efter besöket på slavfortet. När man traskar genom kylan och snön kan jag erkänna att jag längtar tillbaka...
Kombo
Ghanansk partypåse: ful-gin, sojamjölk och en pava mousserande vin. 75 spänn för allt. Som hittat. Precis vad man behöver för en helkväll...
fredag 31 december 2010
Kontraster
På vår roadtrip till Cape Coast, Elmina och Kakum besökte vi först ett slavfort och förundrades över människans inneboenda djävlighet. Från den här balkongen valde guvernören ut de kvinnliga slavar på gården nedanför han ville våldta.
Därefter blev det boende på paradisstrand. Kanske 20 gäster på hotellet. Bara el mellan 18 och 24. Vi spelade spel och tog det lugnt.
Nationalparken i Kakum är ett måste. Repbroar i regnskogen, 50 meter över marken. Man är inte jättekaxig när allt gungar.
Bush Kanteen
Lunch på Bush Kanteen. Fufu, Banku, risbollar, kyckling, fisk och get. Då har vi ätit soppa med händerna. En upplevelse det med... slemmigt men gott!
I sällskapet: jag, Dino och M1. Samt jultomten. Naturligtvis drack vi Star. M1 har fått ett mycket bekymrat ansiktsuttryck när jag påstått att Gulder är en godare öl. Han konstaterade att även om så vore fallet så skulle han aldrig erkänna det.
måndag 27 december 2010
Lunch
Maten har varit oerhört smaklig hittills. Bra drag av chili i det mesta. Gårdagens lunch på stranden: kycklingspett, friterad jams, sallad samt röra gjord av chili, olja och torkad småfisk. Samt star förstås. Om du hamnar på Labadi Beach i Accra så gå till Alex.
TIA
Ghana är varmt, fuktigt och riktigt, riktigt kul. God mat, kall öl och saknade vänner.
- Från iPhone
lördag 25 december 2010
måndag 20 december 2010
Obehagliga minnen
Det har gått mer än tolv år nu, men jag minns det fortfarande. Den gnagande oron när jag började förstå att vi var övergivna bland bergen ute i öknen. I en ravin med för branta sidor för att ta sig upp ur. Den råa skräcken när jag såg männen med kalashnikov. Jag har nog aldrig känt mig så utsatt.
Men det var inte där det började.
Jag visste det ju innerst inne egentligen, att det inte var en bra idé att åka till Jordanien med Stephanie. Trots att hon var tio år äldre än mig var hon alldeles för naiv och barnslig, och det blev jag som fick ta hand om oss båda.
Jag förstår fortfarande inte att hon var så oskyldig, hon hade trots allt växt upp i Sydafrika under apartheid, en period som vi i Europa ser med allt annat än rosenröda glasögon.
Hursom, där var vi iallafall i Jordanien. Det började bra, om än lite fånigt innan vi kom till Petra. Väl på plats, innan vi hunnit in till ruinerna, kom vi i samspråk med några tonåriga jordanska killar på ett café. Jag förbannar mig själv att jag inte sa ifrån, men när den ena under samtalet började prata om att han skulle guida oss i Petra nästa dag såg jag det bara som löst prat, jag trodde aldrig han skulle dyka upp.
Jag vet att jag borde vetat bättre eftersom han började stöta på Stephanie på ett barnsligt och fånigt sätt när han fick veta att vi bara var vänner, och inte något par, men så var det iallafall.
När vi vandrade in i Petra nästa morgon satt han ändå där. Vad säger man till någon som väntat nån timme på en?
Han började guida oss. Gudarna ska veta att det inte var den bästa guidningen, men iallafall.
Sen lanserade han tanken på att vi skulle besöka några ruiner norrut som han kallade Lilla Petra. Jag var inte överdrivet förtjust, men Stephanie tyckte det lät som en bra idé. Han var så nära hela tiden att jag inte visste hur jag skulle kunna säga till henne att jag tyckte han var lite halvt obehaglig. Hade Stephanie pratat svenska hade det inte varit något problem, men nu var det engelska som gällde, och jag hade inget konkret att gå på.
Efter en taxifärd nån mil ledde han oss in i wadi, en uttorkad flodbädd i en ravin. Han frågade om vi var hungriga och ville äta vår matsäck. Vi sa ja, och han sa att han skulle låta oss äta ifred och vänta runt kröken, sen försvann han iväg.
Vi åt upp, och jag förklarade tyst för Stephanie att jag tyckte situationen var lätt obehaglig. Vi kom överens om att vi skulle titta på ruinerna, sen åka tillbaka till hotellet direkt. Inga fler utflykter.
Vi klättrade ner till flodbädden i wadin och såg oss om efter vår guide.
Inte ett spår.
Vi började gå ravinen fram och tänkte att 'jaja, han är runt hörnet'.
Ju längre vi gick desto mer kröp oron på. Han var inte där.
Vi började inse att vi var ensamma. Flera mil från närmsta bebyggelse. Bland bergen i den jordanska öknen. Om vi skulle fortsätta gå skulle vi bara hamna djupare i öknen.
Stephanie blev orolig, men jag ville inte säga något till henne om att jag faktiskt blev riktigt orolig jag också. Var alldeles för rädd för att hon skulle flippa. Till slut bestämde vi oss iallafall för att vända tillbaka. Efter att ha gått kanske halvvägs tillbaka såg jag det jag verkligen inte ville se. Två män med kalashnikov på väg ner i ravinen.
Ingen visste att vi var där. I Jordanien ja, men inte just där. Och ingen visste att vi blivit tagna hit av just den här killen. När den insikten slog mig blev jag helt kall. Vi var ensamma. Det fanns ingen hjälp, och om något hände oss skulle ingen veta om det. Och nu kom det beväpnade män.
På ena sidan oändlig öken utan karta, på andra sidan män med vapen.
Jag var visserligen i mitt livs bästa form och hade just muckat från lumpen. Jag visste att jag kunde slåss om jag var tvungen, och jag bar dessutom en dold kniv som jag brukade när jag reste på ställen som inte var helt hundra.
Men de var två och hade automatvapen. Det var smärtsamt uppenbart för mig att det inte fanns mycket till chans. Jag skulle nog kunna överraska en rånare, men två? Rädslan gnagde i mig, var de bara ute efter att råna oss, eller skulle Stephanie bli våldtagen och jag mördad?
Eftersom guiden som tagit oss hit och lämnat oss verkade så het på Stephanie anade jag det värsta. Men vad skulle vi göra? Om vi vände ut i öknen skulle vi utan tvekan dö av törst. Ensam hade jag kanske kunnat ta mig upp för väggen i ravinen även om det hade varit livsfarligt, men det fanns inte en chans att hon skulle klara det.
Jag bestämde mig för att inte säga något om kniven. Om hon visste fanns risken att hon skulle säga för mycket. Inom mig gjorde jag mig så redo man nu kan. Det sägs ibland att rädsla gör en kall, och det stämmer.
När vi kom runt nästa hörn såg vi honom. Vår guide. Han hade somnat uppe på en stor stenhög medan vi åt, utom synhåll från det håll vi kommit från.
Allt var OK. Männen med vapen var beduiner som inte ville oss något illa.
Vi väckte guiden och sa att vi vill åka hem NU.
Yrvaket sa han 'varför då?'
Men jag minns fortfarande skräcken. Och hoppas att jag lärt mig något. Om vilka man reser med. Om hur man tänker på säkerhet när man reser. Om hur man säger ifrån när något inte känns bra.
Men Jordanien, dit tror jag faktiskt inte jag vill igen. För många obehagliga minnen.
[det här är inte en del av #prataomdet, men det är ändå på sätt och vis det projektet som fick mig att för första gången skriva ner det här genom de tankar och minnen som väcktes. #prataomdet är något jag tycker alla bör läsa & stödja]
Men det var inte där det började.
Jag visste det ju innerst inne egentligen, att det inte var en bra idé att åka till Jordanien med Stephanie. Trots att hon var tio år äldre än mig var hon alldeles för naiv och barnslig, och det blev jag som fick ta hand om oss båda.
Jag förstår fortfarande inte att hon var så oskyldig, hon hade trots allt växt upp i Sydafrika under apartheid, en period som vi i Europa ser med allt annat än rosenröda glasögon.
Hursom, där var vi iallafall i Jordanien. Det började bra, om än lite fånigt innan vi kom till Petra. Väl på plats, innan vi hunnit in till ruinerna, kom vi i samspråk med några tonåriga jordanska killar på ett café. Jag förbannar mig själv att jag inte sa ifrån, men när den ena under samtalet började prata om att han skulle guida oss i Petra nästa dag såg jag det bara som löst prat, jag trodde aldrig han skulle dyka upp.
Jag vet att jag borde vetat bättre eftersom han började stöta på Stephanie på ett barnsligt och fånigt sätt när han fick veta att vi bara var vänner, och inte något par, men så var det iallafall.
När vi vandrade in i Petra nästa morgon satt han ändå där. Vad säger man till någon som väntat nån timme på en?
Han började guida oss. Gudarna ska veta att det inte var den bästa guidningen, men iallafall.
Sen lanserade han tanken på att vi skulle besöka några ruiner norrut som han kallade Lilla Petra. Jag var inte överdrivet förtjust, men Stephanie tyckte det lät som en bra idé. Han var så nära hela tiden att jag inte visste hur jag skulle kunna säga till henne att jag tyckte han var lite halvt obehaglig. Hade Stephanie pratat svenska hade det inte varit något problem, men nu var det engelska som gällde, och jag hade inget konkret att gå på.
Efter en taxifärd nån mil ledde han oss in i wadi, en uttorkad flodbädd i en ravin. Han frågade om vi var hungriga och ville äta vår matsäck. Vi sa ja, och han sa att han skulle låta oss äta ifred och vänta runt kröken, sen försvann han iväg.
Vi åt upp, och jag förklarade tyst för Stephanie att jag tyckte situationen var lätt obehaglig. Vi kom överens om att vi skulle titta på ruinerna, sen åka tillbaka till hotellet direkt. Inga fler utflykter.
Vi klättrade ner till flodbädden i wadin och såg oss om efter vår guide.
Inte ett spår.
Vi började gå ravinen fram och tänkte att 'jaja, han är runt hörnet'.
Ju längre vi gick desto mer kröp oron på. Han var inte där.
Vi började inse att vi var ensamma. Flera mil från närmsta bebyggelse. Bland bergen i den jordanska öknen. Om vi skulle fortsätta gå skulle vi bara hamna djupare i öknen.
Stephanie blev orolig, men jag ville inte säga något till henne om att jag faktiskt blev riktigt orolig jag också. Var alldeles för rädd för att hon skulle flippa. Till slut bestämde vi oss iallafall för att vända tillbaka. Efter att ha gått kanske halvvägs tillbaka såg jag det jag verkligen inte ville se. Två män med kalashnikov på väg ner i ravinen.
Ingen visste att vi var där. I Jordanien ja, men inte just där. Och ingen visste att vi blivit tagna hit av just den här killen. När den insikten slog mig blev jag helt kall. Vi var ensamma. Det fanns ingen hjälp, och om något hände oss skulle ingen veta om det. Och nu kom det beväpnade män.
På ena sidan oändlig öken utan karta, på andra sidan män med vapen.
Jag var visserligen i mitt livs bästa form och hade just muckat från lumpen. Jag visste att jag kunde slåss om jag var tvungen, och jag bar dessutom en dold kniv som jag brukade när jag reste på ställen som inte var helt hundra.
Men de var två och hade automatvapen. Det var smärtsamt uppenbart för mig att det inte fanns mycket till chans. Jag skulle nog kunna överraska en rånare, men två? Rädslan gnagde i mig, var de bara ute efter att råna oss, eller skulle Stephanie bli våldtagen och jag mördad?
Eftersom guiden som tagit oss hit och lämnat oss verkade så het på Stephanie anade jag det värsta. Men vad skulle vi göra? Om vi vände ut i öknen skulle vi utan tvekan dö av törst. Ensam hade jag kanske kunnat ta mig upp för väggen i ravinen även om det hade varit livsfarligt, men det fanns inte en chans att hon skulle klara det.
Jag bestämde mig för att inte säga något om kniven. Om hon visste fanns risken att hon skulle säga för mycket. Inom mig gjorde jag mig så redo man nu kan. Det sägs ibland att rädsla gör en kall, och det stämmer.
När vi kom runt nästa hörn såg vi honom. Vår guide. Han hade somnat uppe på en stor stenhög medan vi åt, utom synhåll från det håll vi kommit från.
Allt var OK. Männen med vapen var beduiner som inte ville oss något illa.
Vi väckte guiden och sa att vi vill åka hem NU.
Yrvaket sa han 'varför då?'
Men jag minns fortfarande skräcken. Och hoppas att jag lärt mig något. Om vilka man reser med. Om hur man tänker på säkerhet när man reser. Om hur man säger ifrån när något inte känns bra.
Men Jordanien, dit tror jag faktiskt inte jag vill igen. För många obehagliga minnen.
[det här är inte en del av #prataomdet, men det är ändå på sätt och vis det projektet som fick mig att för första gången skriva ner det här genom de tankar och minnen som väcktes. #prataomdet är något jag tycker alla bör läsa & stödja]
tisdag 14 december 2010
Mer om Sydafrikanska Vinklubben
För ett tag sedan bloggade jag om mina erfarenheter av Sydafrikanska Vinklubben, erfarenheter som inte var odelat positiva, men inte heller odelat negativa.
I somras beställde jag rätt mycket på lagerrensningen, och i ärlighetens namn har jag varit ganska tveksam till hur det skulle gå. Framförallt till huruvida vinerna skulle levereras på utsatt tid, dvs innan jul.
Idag fick jag ett sms från Bring Express som meddelade att lådorna är framme och att jag kan få dem senare i veckan om jag vill.
Om nu allt är med i leveransen måste jag till vinklubbens heder säga att den här beställningen funkat alldeles utmärkt.
I somras beställde jag rätt mycket på lagerrensningen, och i ärlighetens namn har jag varit ganska tveksam till hur det skulle gå. Framförallt till huruvida vinerna skulle levereras på utsatt tid, dvs innan jul.
Idag fick jag ett sms från Bring Express som meddelade att lådorna är framme och att jag kan få dem senare i veckan om jag vill.
Om nu allt är med i leveransen måste jag till vinklubbens heder säga att den här beställningen funkat alldeles utmärkt.
måndag 13 december 2010
Märklig marknadsföring
Kära okända givare,
Det är inte det att jag misstycker när jag får hem presenter i brevlådan.
Men jag bara undrar, om man marknadsför något, är det inte då en bra idé att berätta vad det är man marknadsför?
För när jag utan vidare förklaring får hem ett doftljus skickat från en pr-byrå i Rom så undrar ju jag, ja helt enkelt vem som är er uppdragsgivare?
Och det är ju som bekant lite svårt att lista ut när något följebrev inte finns med...
lördag 11 december 2010
MarTEAni
Mycket bättre den här gången än förra. Helt OK skum också, men det tar en liten stund innan det stiger till ytan fullt ut.
Blev en touch sött, men i rätt härad.
Earl Grey MarTEAni
En drink från Pegu Club
4 cl Earl Grey-infuserad gin
2 cl sockerlag
2 cl pressad citron
äggvita
- Låt earl grey-te dra i rumstempererad gin i ca 2 timmar. Sila av utan att pressa bladen (annars blir det beskt). Håller sen en evighet i kylen.
- Häll alla ingredienser i en cocktailshaker med ganska mycket is. Jag använde en äggvita till två drinkar.
- Skaka som en tok. Sen lite till. Därefter ytterligare lite. När det känns som att det inte går längre tar du en liten paus. Sen kör du ytterligare 10 sekunder.
- Sila upp i cocktailglas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
