För ett tag sedan hade Anders Öhman en väldigt spännande tävling (sponsrad av Electrolux) där man kunde vinna en biljett till ett intressant evenemang med Årets Kock som kallas The Art of Cooking.
Ta mig tusan om jag inte vann genom att skriva om en av mina mest minnesvärda restaurangupplevelser! Följande anekdot var det som belönades:
För lite drygt tio år sedan tillbringade jag mycket tid i mellanöstern, och vid ett tillfälle bestämde jag och en bekant oss för att se Petra i Jordanien.
Vi tog oss till Amman, huvudstaden, och planerade sedan att ta bussen söderut genom öknen. Väl på busstationen visade det sig att ingen buss med rätt destination fanns att uppbringa, men en taxichaufför som skulle söderut erbjöd sig att ta oss med.
Det visade sig dock att i hans gamla Mercedez skulle inte bara vi med, utan även fem andra kunder. Åtta personer i en bil… nåväl, vi trängde ihop oss och åkte söderut.
Mil efter mil genom öknen på spikraka vägar, mötandes en strid ström av lastbilar på väg norrut. Efter någon timmes resa stannade taxin vid en kombinerad vägkrog och bensinstation mitt ute i öknen. Av chaufförens obefintlig engelska och min lika dåliga arabiska framgick det iallafall att det var matpaus. Trötta, hungriga och mörbultade efter den trånga resan lät det utmärkt.
Vi gick in i restaurangdelen och möttes av ett myller av bord, gäster och servitörer. Trångt och fullt med flera hundra gäster i rummet. Ute gassade solen, men rummet var ganska dunkelt, och det tog ett bra tag för ögonen att anpassa sig.
Servitören som vi till slut fick kontakt med kunde ingen engelska alls, men vi lyckades kommunicera att vi inte ville ha kycklingen, däremot pita och hoummus. Vi leddes till ett litet bord där det var uppdukat pitabröd, hoummus, tahina, baba ganoush, paprikaröra och pickles av flera olika sorter. Det här var tydligen standardbeställningen – med eller utan kyckling, så vi började äta.
Maten smakade fantastiskt. Rustik mat av bra råvaror. Massor av smaker och kryddor. Vem hade kunnat tro att man skulle få det mitt i den jordanska öknen?
Efter ett tag kom en jordansk man och satte sig vid vårt bord, nickade lite blygt till oss och sa inget. Vi hälsade så artigt vi kunde på arabiska och fortsatte äta. Eftersom restaurangen var knökfull kändes det inte alls underligt att få dela bord med en fullständig främling.
Hans mat verkade dock dröja från köket och han skakade avöjande och blygt på huvudet när vi efter ett tag gestikulerade att han kunde äta från vårt. Till slut började vi bli mätta, och det var då som allt blev riktigt genant. Plötsligt kommer en servitör med pitabröd och hoummus. Vårt pitabröd och hoummus.
Vi inser att maten vi just ätit var vår bordskamrats mat som antagligen dukats upp medan han var ute och bad mot Mecka. Vi har ätit hans mat medan han sitter och blygt tittar på och inte vet vad han ska säga till de två ohyfsade utlänningarna som äter hans mat!
Jag har sällan velat sjunka genom marken så intensivt som
jag gjorde just då. Men gott var det.
I afton äger middagen rum. Jag ser med stor spänning fram emot kvällen...
