Vi är några stycken som konstaterat att vi vill lära oss mer om vinerna som kostar runt två hundra kronor. Det finns gott om bloggar som skriver om goda och dyra viner, men vi saknar någon som fokuserar på segmentet hundra- till trehundrakronorsviner. Vår tanke är att det finns väldigt mycket gott vin däromkring, men att det är flaskor som är lite för dyra för att man ska vilja chansa. Ett sextiokronorsvin gör det liksom ingenting om det inte faller en i smaken, men det är trist att lägga två hundra på något man visar sig tycka är sådär.
Upplägget blir alltså att vi provar omkring fyra viner per gång, med olika teman. Tanken är att vi ska ta minnesanteckningar som vi sedan bloggar om. Därför är nu bloggen Vinprojektet registrerad. Första provningen är tänkt att äga rum om ungefär en månad, därefter ganska regelbundet.
fredag 31 juli 2009
söndag 19 juli 2009
Dekadens
Kom hem efter en kortare tjänsteresa. E hade överraskat med att handla lyxfrukost och bubbel. Mycket trevligt!
fredag 5 juni 2009
Manhattan på många vis
Jag hade den stora förmånen att bli inbjuden att sitta med i panelen på en fantastisk provning häromdagen. Uppgiften var att laborera med olika parametrar på fyra olika populära klassiska cocktails för att hitta de ultimata ingredienserna, proportionerna och metoderna. Vi försökte alltså ta reda på hur olika spritbaser fungerar med olika vermouths, olika juicer, olika bitters osv.
Först ut var Manhattan. Det vi främst ville testa var bl.a. hur Bourbon står sig mot Rye, vilka vermouths som är bäst samt hur olika bitters harmonierar med de övriga ingredienserna. Vi hann med att prova 43 olika variationer allt som allt. Före lunch. Det var en lång dag...
Jag kan ärligt säga att slutsatserna i vissa avseenden var ganska överraskande. Jag trodde faktiskt att Jim Beam skulle visa sig vara en dålig spritbas. Så var dock inte fallet. Jim Beams standardbourbon är bättre än väntat. En reko, helt OK spritbas som ger riktigt goda Manhattan. Framförallt väldigt prisvärd.
Makers Mark är mild men komplex och får sammantaget anses vara bäst av de provade sorterna. Wild Turkey Rye är rivigare, kraftigare och en god tvåa, dock som sagt annorlunda i karaktären.
Den enda som verkligen ska undvikas är Canadian Club. Sanslöst tråkig och menlös i en Manhattan.
Vi provade följande spritbaser:
Jim Beam Black
Jim Beam Distillers Series, 7 år
Jim Beam (White)
Makers Mark
Wild Turkey Rye
Jack Daniels
Canadian Club
Dessa provades med fyra olika vermouth:
Martini Rosso
Punt e Mes
Carpano Classico
Antica Formula
Resultatet av vermouthprovningen är att Martini Rosso är ett helt OK budgetalternativ, men den utklassas av såväl Carpano som Antica. Antica Formula står som helt klar vinnare. Överlägset.
Punt e Mes är en väldigt trevlig produkt men är så mycket kraftigare och bittrare att det blir en helt annan, dessutom obalanserad, drink med den i. Passar inte i Manhattan, däremot kan man med all säkerhet göra mycket annat kul med den.
I restaurangsortimentet finns numera många roliga bitters. Vi provade med:
Peach Bitter
Jerry Thomas Bitter Truth
Grape Bitter
Lemon Bitter
Nijizaki Grape
Peychauds Bitter
Angostura Bitter
Den överraskande slutsatsen är att Angostura faktiskt är bäst i Manhattan. Jag kan ärligt säga att jag trodde att jag skulle föredra någon ’roligare’ bitter, men Angostura är dels komplexare och dels mer i harmoni med min uppfattning om hur en Manhattan ’bör’ smaka.
Peach passade annars väldigt bra med Makers Mark, precis som Grape med Wild Turkey Rye, men jag uppfattar dessa kombinationer som något annat än en Manhattan. Däremot skulle jag helt klart kunna beställa eller göra en Wild Turkey med vermouth och Grape bitter. Mycket smakligt.
Därmed landar vi i det ultimata Manhattan-receptet:
4 cl Makers Mark
2 cl Antica Formula
2 stänk Angostura Bitter
Du kan antingen stänka två stänk Angostura i glaset och rulla runt så att insidan täcks, sedan hälla av överflödig bitter. Eller stänka i ditt rörglas/shaker. Om du stänker direkt i glaset och ditt glas är stort, så att du får bitter på glaset ovan den färdiga drinkens yta, kommer detta ge ordentligt ökade aromatiska toner av bl.a. kanel. Att stänka i rörglaset gör å andra sidan att det är lättare att smaka av drinken innan den är upphälld.
Först ut var Manhattan. Det vi främst ville testa var bl.a. hur Bourbon står sig mot Rye, vilka vermouths som är bäst samt hur olika bitters harmonierar med de övriga ingredienserna. Vi hann med att prova 43 olika variationer allt som allt. Före lunch. Det var en lång dag...
Jag kan ärligt säga att slutsatserna i vissa avseenden var ganska överraskande. Jag trodde faktiskt att Jim Beam skulle visa sig vara en dålig spritbas. Så var dock inte fallet. Jim Beams standardbourbon är bättre än väntat. En reko, helt OK spritbas som ger riktigt goda Manhattan. Framförallt väldigt prisvärd.
Makers Mark är mild men komplex och får sammantaget anses vara bäst av de provade sorterna. Wild Turkey Rye är rivigare, kraftigare och en god tvåa, dock som sagt annorlunda i karaktären.
Den enda som verkligen ska undvikas är Canadian Club. Sanslöst tråkig och menlös i en Manhattan.
Vi provade följande spritbaser:
Jim Beam Black
Jim Beam Distillers Series, 7 år
Jim Beam (White)
Makers Mark
Wild Turkey Rye
Jack Daniels
Canadian Club
Dessa provades med fyra olika vermouth:
Martini Rosso
Punt e Mes
Carpano Classico
Antica Formula
Resultatet av vermouthprovningen är att Martini Rosso är ett helt OK budgetalternativ, men den utklassas av såväl Carpano som Antica. Antica Formula står som helt klar vinnare. Överlägset.
Punt e Mes är en väldigt trevlig produkt men är så mycket kraftigare och bittrare att det blir en helt annan, dessutom obalanserad, drink med den i. Passar inte i Manhattan, däremot kan man med all säkerhet göra mycket annat kul med den.
I restaurangsortimentet finns numera många roliga bitters. Vi provade med:
Peach Bitter
Jerry Thomas Bitter Truth
Grape Bitter
Lemon Bitter
Nijizaki Grape
Peychauds Bitter
Angostura Bitter
Den överraskande slutsatsen är att Angostura faktiskt är bäst i Manhattan. Jag kan ärligt säga att jag trodde att jag skulle föredra någon ’roligare’ bitter, men Angostura är dels komplexare och dels mer i harmoni med min uppfattning om hur en Manhattan ’bör’ smaka.
Peach passade annars väldigt bra med Makers Mark, precis som Grape med Wild Turkey Rye, men jag uppfattar dessa kombinationer som något annat än en Manhattan. Däremot skulle jag helt klart kunna beställa eller göra en Wild Turkey med vermouth och Grape bitter. Mycket smakligt.
Därmed landar vi i det ultimata Manhattan-receptet:
4 cl Makers Mark
2 cl Antica Formula
2 stänk Angostura Bitter
Du kan antingen stänka två stänk Angostura i glaset och rulla runt så att insidan täcks, sedan hälla av överflödig bitter. Eller stänka i ditt rörglas/shaker. Om du stänker direkt i glaset och ditt glas är stort, så att du får bitter på glaset ovan den färdiga drinkens yta, kommer detta ge ordentligt ökade aromatiska toner av bl.a. kanel. Att stänka i rörglaset gör å andra sidan att det är lättare att smaka av drinken innan den är upphälld.
torsdag 4 juni 2009
Juryarbete
Tillbringade gårdagen med att sitta i juryn för det praktiska slutprovet på en bartenderutbildning. En väldigt kul men ganska slitsam dag. Efter att ha bedömt 70 drinkar under 7 timmar är smaklökarna ganska trötta...
Några reflektioner:
Frusna drinkar är svårare att få rätt än vad många tror. Det behövs betydligt mer socker än vad man väntar sig, annars blir drinken tunn och sur. Sockret hjälper inte bara smaken, utan även upplevelsen av fyllighet. Sockerlag är överlägsen vanligt socker i det avseendet. Drinken behöver också gå betydligt längre i blender än vad folk tror om den ska få en bra konsistens.
Att zesta drinken, dvs att pressa ut aromatiska oljor ur citrusskal (oftast citron eller apelsin, men även ex grape) över drinkens yta gör också mycket större skillnad än vad de flesta tror, oavsett om man sedan skäpper ner zesten i drinken eller inte.
Synen på hur söta vissa drinkar, ex Sidecar, bör vara varierar stort, både bland bartendrar och bland konsumenter. Det är alltså viktigt med kommunikation mellan den som gör drinken och den som ska dricka den om man vill undvika missnöje...
måndag 1 juni 2009
söndag 31 maj 2009
Köttsushi
Vad kan man egentligen ha ovanpå riset och ändå kalla det sushi? Svar: allt! Det är riset som gör det till sushi, inte vad man lägger ovanpå nigirin eller rullar in i makin.
Nästa person som hävdar att det finns 'autentiska' och 'icke autentiska' råvaror att använda tror jag faktiskt att jag ska håna. Och sen visa nedstående bilder från en bättre sushirestaurang i Tokyo:
Jag ger er: Bacon-nigiri!
Prosciutto-nigiri!
Samt, som pièce de résistance, halstrat-hästkött-nigiri!
Och den sista där, den skojar man inte bort. Så smakrik, så mör, så god... Vet ni hur man halstrar köttet? Gasbrännare. Tänk crème brulée-brännare. Direkt på köttet, efter att nigirin formats. Vi pratar alltså ovansida med lite lätt stekyta och smak och doft av maillardreaktion, sen helt rått rakt igenom. Mmm...
Nästa person som hävdar att det finns 'autentiska' och 'icke autentiska' råvaror att använda tror jag faktiskt att jag ska håna. Och sen visa nedstående bilder från en bättre sushirestaurang i Tokyo:
Jag ger er: Bacon-nigiri!
Prosciutto-nigiri!
Samt, som pièce de résistance, halstrat-hästkött-nigiri!Och den sista där, den skojar man inte bort. Så smakrik, så mör, så god... Vet ni hur man halstrar köttet? Gasbrännare. Tänk crème brulée-brännare. Direkt på köttet, efter att nigirin formats. Vi pratar alltså ovansida med lite lätt stekyta och smak och doft av maillardreaktion, sen helt rått rakt igenom. Mmm...
Snabbt besök
Beijing var naturligtvis häftigt. Det lilla jag hann se. Det som överraskade mig är hur alla försöker sälja saker till en. Vrålar "kom in" när man går förbi affärerna, kommer fram till en på gatan osv. Och att taxichaufförerna konstant försökte blåsa en genom att hävda fastpris istället för taxameter. Fastpris fyra till fem gånger så dyrt som taxameterns taxa alltså.
Kändes som mellanöstern helt enkelt.*
*Fotnot om någon nu inte visste det: jag har alltså bott ett par vändor bl.a. i Egypten. Ovanstående alltså baserat på erfarenhet, inte på fördomar
torsdag 28 maj 2009
Sista morgonen
Snart är det dags att ta tåget till Narita och sätta sig på flyget till Beijing. Där blir det en kort sväng in till stan, så jag får en kväll och en natt i Beijing innan det är dags att åka tillbaka till flygplatsen och flyga till Stockholm.
Här regnar det just nu, vilket det gjort lite grann under vistelsen. Inte farligt mycket kanske, en dag och några nätter sisådär. Brukat sluta under förmiddagen. Man kan anta att regnet beror på att det varit drygt 25 grader och väldigt fuktigt. Varmt och klibbigt med andra ord. Konstant disigt.
Det har varit otroligt häftigt och kul att se Tokyo. Andreas bor längs Yamanote Line, ringlinjen som går runt det som är 'stadskärnan' (eller ja, med svenska mått mätt fortsätter det ju vara stadskärna hur långt ut som helst, men ni förstår vad jag menar...). Så länge jag håller mig längs den så känns det som jag har lite koll på stan nu. Och längs Yamanote ligger stadsdelar som Shibuya, Harajuku, Ginza och Akihabara, så man kan utan problem roa sig en vecka utan att lämna ringlinjen annat än till fots.
De utflykter bort från Yamanote jag eller vi gjort är väl egentligen dels till Yasukuni Jinja (dit jag åkte själv) och dels till Odaiba (där Andreas visade mig runt). Plus till fots alltså. Asakusa kan man ju t.ex traska till från Ueno, och Roppongi har vi också gått till från Meguro. Fast det tog ju förstås en stund...
Här regnar det just nu, vilket det gjort lite grann under vistelsen. Inte farligt mycket kanske, en dag och några nätter sisådär. Brukat sluta under förmiddagen. Man kan anta att regnet beror på att det varit drygt 25 grader och väldigt fuktigt. Varmt och klibbigt med andra ord. Konstant disigt.
Det har varit otroligt häftigt och kul att se Tokyo. Andreas bor längs Yamanote Line, ringlinjen som går runt det som är 'stadskärnan' (eller ja, med svenska mått mätt fortsätter det ju vara stadskärna hur långt ut som helst, men ni förstår vad jag menar...). Så länge jag håller mig längs den så känns det som jag har lite koll på stan nu. Och längs Yamanote ligger stadsdelar som Shibuya, Harajuku, Ginza och Akihabara, så man kan utan problem roa sig en vecka utan att lämna ringlinjen annat än till fots.
De utflykter bort från Yamanote jag eller vi gjort är väl egentligen dels till Yasukuni Jinja (dit jag åkte själv) och dels till Odaiba (där Andreas visade mig runt). Plus till fots alltså. Asakusa kan man ju t.ex traska till från Ueno, och Roppongi har vi också gått till från Meguro. Fast det tog ju förstås en stund...
onsdag 27 maj 2009
tisdag 26 maj 2009
Blankt stål
Besökte Tsukiji imorse. Ska försöka skriva ett längre inlägg när jag smält intrycken lite mer, men ett omedelbart konstaterande är skickligheten i hanterandet av knivar och svärd hos tonfiskstyckarna. Fisken han hanterar ovan är värd tiotusentals- eller till och med hundratusentals kronor. Ett felsnitt sänker värdet med många tusen.
En underhuggare får nogranna instruktioner exakt hur han ska hålla emot. Det märks med all önskvärd tydlighet vem som bestämmer.
Några fel blir det naturligtvis inte. Alla snitten ligger precis som de ska. Det märks att de gjort det förut...
Marknadssegmentering
Det känns som att Japan är det enda land i världen där en affär kan nischa sig på att bara sälja plastmodeller av mat.
Men vilket sortiment de har sen! Frukt, grönsaker, glass, olika maträtter och praktiskt taget alla sushivarianter du hört talas om! På bilden syns bara en bråkdel av sortimentet...
måndag 25 maj 2009
Det var en mörk och stormig natt...
söndag 24 maj 2009
Umeshu roku
Umeshu on the rocks. Eller i detta fallet on the rock...
Umeshu har för övrigt visat sig vara förbaskat gott. Sötsyrligt och uppfriskande, inte för alkoholstarkt. Som vanligt vin ungefär i styrkan. Sen är ju japanerna så påtagligt lättpåverkade, så umeshun serveras i allmänhet i ganska små mängder.
Prissättningen är för övrigt intressant i det här landet. Den mesta spriten kostar som i Sverige ungefär, kanske lite billigare men inte mycket. Fast det beror uppenbarligen inte på alkoholskatten, för sen kan man plötsligt snubbla över en importerad flaska Smirnoff för 80 kr. Märkligt...
Importerat vin är föga förvånande ganska dyrt. Inte mycket dyrare än i Sverige, men lite. Utom mousserande och champagne, som kostar nästan dubbelt så mycket som i Sverige. Som sagt, märkligt...
Ölen å sin sida är ganska dyr i butik. Ungefär 15 kr för en 33 cl burk, 20 - 30 kr för 50 cl.
Umeshu har för övrigt visat sig vara förbaskat gott. Sötsyrligt och uppfriskande, inte för alkoholstarkt. Som vanligt vin ungefär i styrkan. Sen är ju japanerna så påtagligt lättpåverkade, så umeshun serveras i allmänhet i ganska små mängder.
Prissättningen är för övrigt intressant i det här landet. Den mesta spriten kostar som i Sverige ungefär, kanske lite billigare men inte mycket. Fast det beror uppenbarligen inte på alkoholskatten, för sen kan man plötsligt snubbla över en importerad flaska Smirnoff för 80 kr. Märkligt...
Importerat vin är föga förvånande ganska dyrt. Inte mycket dyrare än i Sverige, men lite. Utom mousserande och champagne, som kostar nästan dubbelt så mycket som i Sverige. Som sagt, märkligt...
Ölen å sin sida är ganska dyr i butik. Ungefär 15 kr för en 33 cl burk, 20 - 30 kr för 50 cl.
lördag 23 maj 2009
Yuck!
Andreas varnade mig faktiskt, men jag kunde inte låta bli att prova ändå. Han hade rätt. Chuhai är vidrigt. Men jaja, det kunde vara värt 12 kr att få det bekräftat...
fredag 22 maj 2009
Gator och gränder
Både lunch och middag i Shinagawa igår, ett distrikt som främst har arbetsplatser. Och kötthandel. På de engelskspråkiga kartorna kallas det för Meatpacking District. Många skyskrapor, en syns i bakgrunden.
I restaurangkvarteren nära tunnelbanan går det gator som främst är gågator men med enstaka bilar på. Dessa gator avgränsar kvarteren från varandra. Inne i varje kvarter löper vindlande smala gränder med massor av små nudel- och sushihak och andra enkla matställen. På fotot ovan syns alltså minst tre, eventuellt fyra olika restauranger om man tittar noga. Det är som att kliva in i en film. Eller nej, det är alltså som att kliva in i en klyschig film där någon visualiserat sin fantasi om hur gränder i asien såg ut på 50-talet. Som gjort för Bond eller någon annan actionhjälte att jagas igenom. Fast det här är alltså påtagligt på riktigt. Där ser man.
torsdag 21 maj 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
