Kött och könsroller

Så, imorse såg jag att DN hade en artikel som handlar om kött, könsroller och manlighet. Ämnen jag tycker är väldigt intressanta, så jag satte så att säga tänderna i artikeln med viss entusiasm.

Men blev snabbt trött.

Artikeln känns som att den är skriven för nästan 15 år sedan. I en tid när män inte förväntades vara matintresserade utom när det ska grillas på sommaren, medan kvinnor förväntades banta och vara vegetarianer.

Av hela de senaste årens jättelika förändring i synen på mat och vad vi ska äta syns inte ett spår. LCHF diskuteras inte alls. Det faktum att de som vill gå ner i vikt numera ofta rekommenderas att byta ut frukt och rotfrukter mot kött och fett lyser som en blinkande fyr med sin frånvaro. Den stora bacontrenden på nätet de senaste åren (ofta driven av kvinnliga matbloggare) nämns eller diskuteras inte heller.

Det är så synd, för det finns så mycket intressant som skulle kunna diskuteras. Om sexualitet, könsroller och mat. Som diskrepansen mellan å ena sidan synen på vegetarianer som blodfattiga och asexuella, och å andra sidan klustret av polyamorösa vegetarianer. Om hur kvinnor kan framhäva sin köttslighet genom kött (hej bacon på internet!).

Hela spänningsfältet med hur vi erotiserar mat finns det så oerhört mycket att säga om. Hur vi ibland använder mat för att sublimera sexualdriften. Hur vi använder mat för att förföra. Hur matbloggandet på gott och ont gör att vårt ätande idag så att säga 'äger rum på scen' på ett sätt det inte gjorde tidigare. Ätandets offentlighet.

När DN tidigare utnämnt 2012 till baconets år pga av baconkola, baconglass, min egen baconsprit mm hade det varit intressant om detta sattes i ett sammanhang i diskussionen. När korvstoppning på bara något år går från klassiskt kvinnlig husmorssyssla till något hipstermän gör hade jag velat se en diskussion om vad som är föränderligt i matens könsroller och vad som inte är det. Detsamma med (den passerade) surdegstrenden. Husmorssyssla som blev hipstermanlig trend som blev vardagsmat.


Omsvängningen i restaurangköken från ett idealiserande av testosteronstinna alfahannar (Gordon Ramsay, MPW, Anthony Bourdain mfl) till ett oerhört mycket mer nedtonat ideal (ex Mathias Dahlgren, Magnus Nilsson mfl) är också intressant. Särskilt när denna förändring sammanfaller med vurmen för konservering, surdeg, äkta vara, 'hemgjort', mormors mat och allt annat som för 15 år sedan hade setts som feminint kodat i köken.

Vad vi äter och varför är intressant. Jag ser väldigt gärna att genusvetare, litteraturvetare och andra från humaniorasfären ger sig in i debatten om vad vi äter och varför. Men för att det ska bli bra och intressant så krävs det att de faktiskt är matintresserade. Annars kommer slentriantolkningarna som ett brev på posten, och då sitter vi där med en diskussion som inte handlar om hur vi äter idag utan hur vi åt på nittiotalet.



p.s Några av de som skriver så mycket intressantare om de här frågorna är förstås Lisa, Isobel och Margit. Men det förutsätter jag nästan att du vet om du läser här.