fredag 31 december 2010

Kontraster


På vår roadtrip till Cape Coast, Elmina och Kakum besökte vi först ett slavfort och förundrades över människans inneboenda djävlighet. Från den här balkongen valde guvernören ut de kvinnliga slavar på gården nedanför han ville våldta.


Därefter blev det boende på paradisstrand. Kanske 20 gäster på hotellet. Bara el mellan 18 och 24. Vi spelade spel och tog det lugnt.


Nationalparken i Kakum är ett måste. Repbroar i regnskogen, 50 meter över marken. Man är inte jättekaxig när allt gungar.

Bush Kanteen


Lunch på Bush Kanteen. Fufu, Banku, risbollar, kyckling, fisk och get. Då har vi ätit soppa med händerna. En upplevelse det med... slemmigt men gott!

I sällskapet: jag, Dino och M1. Samt jultomten. Naturligtvis drack vi Star. M1 har fått ett mycket bekymrat ansiktsuttryck när jag påstått att Gulder är en godare öl. Han konstaterade att även om så vore fallet så skulle han aldrig erkänna det.

God jul


Jul i Afrika. Inget konstigt alls.

måndag 27 december 2010

Lunch


Maten har varit oerhört smaklig hittills. Bra drag av chili i det mesta. Gårdagens lunch på stranden: kycklingspett, friterad jams, sallad samt röra gjord av chili, olja och torkad småfisk. Samt star förstås. Om du hamnar på Labadi Beach i Accra så gå till Alex.

Utsikt


Dino, jag och Sune ser ut över Accras Djursholm

TIA




Ghana är varmt, fuktigt och riktigt, riktigt kul. God mat, kall öl och saknade vänner.

- Från iPhone

lördag 25 december 2010

Vinter




Nej hörni, nu är jag trött på vintern. Jag drar till afrika.


- Från iPhone

måndag 20 december 2010

Obehagliga minnen

Det har gått mer än tolv år nu, men jag minns det fortfarande. Den gnagande oron när jag började förstå att vi var övergivna bland bergen ute i öknen. I en ravin med för branta sidor för att ta sig upp ur. Den råa skräcken när jag såg männen med kalashnikov. Jag har nog aldrig känt mig så utsatt.

Men det var inte där det började.


Jag visste det ju innerst inne egentligen, att det inte var en bra idé att åka till Jordanien med Stephanie. Trots att hon var tio år äldre än mig var hon alldeles för naiv och barnslig, och det blev jag som fick ta hand om oss båda.

Jag förstår fortfarande inte att hon var så oskyldig, hon hade trots allt växt upp i Sydafrika under apartheid, en period som vi i Europa ser med allt annat än rosenröda glasögon.

Hursom, där var vi iallafall i Jordanien. Det började bra, om än lite fånigt innan vi kom till Petra. Väl på plats, innan vi hunnit in till ruinerna, kom vi i samspråk med några tonåriga jordanska killar på ett café. Jag förbannar mig själv att jag inte sa ifrån, men när den ena under samtalet började prata om att han skulle guida oss i Petra nästa dag såg jag det bara som löst prat, jag trodde aldrig han skulle dyka upp.

Jag vet att jag borde vetat bättre eftersom han började stöta på Stephanie på ett barnsligt och fånigt sätt när han fick veta att vi bara var vänner, och inte något par, men så var det iallafall.

När vi vandrade in i Petra nästa morgon satt han ändå där. Vad säger man till någon som väntat nån timme på en?

Han började guida oss. Gudarna ska veta att det inte var den bästa guidningen, men iallafall.

Sen lanserade han tanken på att vi skulle besöka några ruiner norrut som han kallade Lilla Petra. Jag var inte överdrivet förtjust, men Stephanie tyckte det lät som en bra idé. Han var så nära hela tiden att jag inte visste hur jag skulle kunna säga till henne att jag tyckte han var lite halvt obehaglig. Hade Stephanie pratat svenska hade det inte varit något problem, men nu var det engelska som gällde, och jag hade inget konkret att gå på.

Efter en taxifärd nån mil ledde han oss in i wadi, en uttorkad flodbädd i en ravin. Han frågade om vi var hungriga och ville äta vår matsäck. Vi sa ja, och han sa att han skulle låta oss äta ifred och vänta runt kröken, sen försvann han iväg.

Vi åt upp, och jag förklarade tyst för Stephanie att jag tyckte situationen var lätt obehaglig. Vi kom överens om att vi skulle titta på ruinerna, sen åka tillbaka till hotellet direkt. Inga fler utflykter.

Vi klättrade ner till flodbädden i wadin och såg oss om efter vår guide.

Inte ett spår.

Vi började gå ravinen fram och tänkte att 'jaja, han är runt hörnet'.

Ju längre vi gick desto mer kröp oron på. Han var inte där.

Vi började inse att vi var ensamma. Flera mil från närmsta bebyggelse. Bland bergen i den jordanska öknen. Om vi skulle fortsätta gå skulle vi bara hamna djupare i öknen.

Stephanie blev orolig, men jag ville inte säga något till henne om att jag faktiskt blev riktigt orolig jag också. Var alldeles för rädd för att hon skulle flippa. Till slut bestämde vi oss iallafall för att vända tillbaka. Efter att ha gått kanske halvvägs tillbaka såg jag det jag verkligen inte ville se. Två män med kalashnikov på väg ner i ravinen.

Ingen visste att vi var där. I Jordanien ja, men inte just där. Och ingen visste att vi blivit tagna hit av just den här killen. När den insikten slog mig blev jag helt kall. Vi var ensamma. Det fanns ingen hjälp, och om något hände oss skulle ingen veta om det. Och nu kom det beväpnade män.

På ena sidan oändlig öken utan karta, på andra sidan män med vapen.

Jag var visserligen i mitt livs bästa form och hade just muckat från lumpen. Jag visste att jag kunde slåss om jag var tvungen, och jag bar dessutom en dold kniv som jag brukade när jag reste på ställen som inte var helt hundra.

Men de var två och hade automatvapen. Det var smärtsamt uppenbart för mig att det inte fanns mycket till chans. Jag skulle nog kunna överraska en rånare, men två? Rädslan gnagde i mig, var de bara ute efter att råna oss, eller skulle Stephanie bli våldtagen och jag mördad?

Eftersom guiden som tagit oss hit och lämnat oss verkade så het på Stephanie anade jag det värsta. Men vad skulle vi göra? Om vi vände ut i öknen skulle vi utan tvekan dö av törst. Ensam hade jag kanske kunnat ta mig upp för väggen i ravinen även om det hade varit livsfarligt, men det fanns inte en chans att hon skulle klara det.

Jag bestämde mig för att inte säga något om kniven. Om hon visste fanns risken att hon skulle säga för mycket. Inom mig gjorde jag mig så redo man nu kan. Det sägs ibland att rädsla gör en kall, och det stämmer.

När vi kom runt nästa hörn såg vi honom. Vår guide. Han hade somnat uppe på en stor stenhög medan vi åt, utom synhåll från det håll vi kommit från.

Allt var OK. Männen med vapen var beduiner som inte ville oss något illa.

Vi väckte guiden och sa att vi vill åka hem NU.

Yrvaket sa han 'varför då?'


Men jag minns fortfarande skräcken. Och hoppas att jag lärt mig något. Om vilka man reser med. Om hur man tänker på säkerhet när man reser. Om hur man säger ifrån när något inte känns bra.

Men Jordanien, dit tror jag faktiskt inte jag vill igen. För många obehagliga minnen.

[det här är inte en del av #prataomdet, men det är ändå på sätt och vis det projektet som fick mig att för första gången skriva ner det här genom de tankar och minnen som väcktes. #prataomdet är något jag tycker alla bör läsa & stödja]

tisdag 14 december 2010

Mer om Sydafrikanska Vinklubben

För ett tag sedan bloggade jag om mina erfarenheter av Sydafrikanska Vinklubben, erfarenheter som inte var odelat positiva, men inte heller odelat negativa.

I somras beställde jag rätt mycket på lagerrensningen, och i ärlighetens namn har jag varit ganska tveksam till hur det skulle gå. Framförallt till huruvida vinerna skulle levereras på utsatt tid, dvs innan jul.

Idag fick jag ett sms från Bring Express som meddelade att lådorna är framme och att jag kan få dem senare i veckan om jag vill.

Om nu allt är med i leveransen måste jag till vinklubbens heder säga att den här beställningen funkat alldeles utmärkt.

måndag 13 december 2010

Märklig marknadsföring


Kära okända givare,

Det är inte det att jag misstycker när jag får hem presenter i brevlådan.

Men jag bara undrar, om man marknadsför något, är det inte då en bra idé att berätta vad det är man marknadsför?

För när jag utan vidare förklaring får hem ett doftljus skickat från en pr-byrå i Rom så undrar ju jag, ja helt enkelt vem som är er uppdragsgivare?

Och det är ju som bekant lite svårt att lista ut när något följebrev inte finns med...

lördag 11 december 2010

MarTEAni


Mycket bättre den här gången än förra. Helt OK skum också, men det tar en liten stund innan det stiger till ytan fullt ut.

Blev en touch sött, men i rätt härad.

Earl Grey MarTEAni
En drink från Pegu Club

4 cl Earl Grey-infuserad gin
2 cl sockerlag
2 cl pressad citron
äggvita

  • Låt earl grey-te dra i rumstempererad gin i ca 2 timmar. Sila av utan att pressa bladen (annars blir det beskt). Håller sen en evighet i kylen.
  • Häll alla ingredienser i en cocktailshaker med ganska mycket is. Jag använde en äggvita till två drinkar.
  • Skaka som en tok. Sen lite till. Därefter ytterligare lite. När det känns som att det inte går längre tar du en liten paus. Sen kör du ytterligare 10 sekunder.
  • Sila upp i cocktailglas

Caturday


Lexie fotad med mitt nya makro.

fredag 10 december 2010

Inspiration


Pegu Club i New York fick jag mig en Earl Grey MarTEAni på earl grey-infuserad gin, citron, sockerlag och äggvita.

Det var ta mig tusan något av det godaste jag druckit på länge. Här ska alltså infuseras!

Jag gjorde ett snabbt försök att brygga 2-3 cl starkt te och använda i drinken, men det funkade inte alls lika bra. Tog fram strävheten för mycket, medan bergamotten inte slog igenom riktigt tillräckligt.


Av någon okänd anledning ville inte äggvitan skumma ordentligt trots att jag skakade som en galning. Mycket märkligt. Någon som kan sprida ljus över avsaknaden av skum? Var vitan för gammal? För färsk? Var det teets fel? Eller silen på cocktailshakern?

Mer bröllop

Mest för att jag är nöjd med bilderna:


På bröllop ska det så klart pussas:


Tårta serverades före middagen. Trevlig variant.


Inget bröllop är komplett utan Fernet gömt bland bordsdekorationerna:


Bra mise-en-place i baren:

torsdag 9 december 2010

Carlsberg don't do weddings...


...but if we did, they would probably be the best weddings in the world!

M1 och Sveden, stort tack för ett fantastiskt vinterbröllop i Åre!